Kategori: Köpingsvik

Vildsvin och kungligheter på Öland

Vildsvin och kungligheter på Öland

Att vildsvin finns på Öland vet de flesta. De var länge utrotade här men för ett antal år sedan siktades de igen i våra skogar. Troligen hade de simmat över hit. Simmande vildsvin har siktats flera gånger i kalmarsund. Att de siktats nära Solliden är inte att förvåna. Vildsvinen är tätt förknippad med våra kungligheter här på vår ö.

I vintras kunde vi höra att vildsvinet siktats i Slottskogen vid Borgholm. Eller iallafall hade man siktat vildsvinsbajs. Vildsvinet, eller svinen, har inte hörts av på ett tag, men det, eller de, kan mycket väl vara kvar i området. Måhända kanske vår jaktintresserade kung får kavla upp ärmarna och i egen hög person avskjuta vildsvin på hans Solliden om några år? Vem vet?

Vildsvin har funnits på Öland länge. De fanns här redan på stenåldern. De utrotades på 1600talet, återplanterades av kung Fredrik 1 1723, för att utrotas igen några decennier senare. Dagens vildsvin härstammar från inplanterade vildsvin på 1800talet. Det var godsherrar på olika gods i Mellansverige och Småland som förvarade dem innanför stängsel och sköt av dem då de ville festa. Svinen tröttnade på att vara middagsmat åt godsherrarna och började rymma från godsen på 80talet. Därifrån spreds de över hela syd- och mellansverige, inkluderat Öland.

Men denna berättelse handlar om forna tiders Öland och om våra kungars förkärlek för vildsvinsjakt. Vi ska börja med kung Erik den fjortonde på 1500talet.

Erik den fjortonde

Öland var en gång svenska regenters jaktmark. Det var hit de åkte om de ville roa sig med jakt.

En släkting till vår kung lär enligt legenden ha haft problem med vildsvin på Öland på 1560talet: kung Erik den fjortonde. Ett vildsvin lär nästan ha dödat honom vid en jakt i Köpingsvik.

I Kalmar slott, Erik den fjortondes gemak, finns det en bild på en vildsvinsjakt från kungens tid, 1560talet.

Skärmklipp

Det finns en lokal legend om denna bild. Svenska Dagbladet återgav legenden den 7 november 1943 så här:

”Invid taket i Erik XIV :e gemak i kalmarborgen finnes en fris av gips med ett jaktmotiv, och kring denna  berättar legenden: ”Under en jakt på Öland vid Köping var konungen nära i att bli dödad av ett vildsvin; han kastades kull, och den retade galten skulle just rista upp honom med sina betar, då en med jakthorn försedd livtjänare räddade sin herre genom att i sitt horn blåsa en så väldig fanfar att vildsvinet vände sig om. Den mannen adlades under namnet Horn, och den som dödade besten kallades Swinhuvud. En annan korpulent jägare, som ropade hallo så väldeliga, att han blev hes för alltid, bar från den dagen namnet Bråkenhjelm.”

Myten är en myt. Men det kan mycket väl ligga ett korn av sanning bakom denna myt.

Johan den tredje

Kung Johan den tredje efterträdde Erik den fjortonde. Det är denna kungen vi har att tacka för att slottsruinen är så pampig som den är idag. Han såg till att de lokala fogdarna uppbådade öländska bönder till slottsbygget. varje dag skulle 20 lokala män delta vid bygget. Skedde inte det straffades socknarna runt slottsbygget strängt.

Johan den tredje använde Öland som sina jaktmarker. 1572 gav han ut ett dekret där han förbjöd all jakt på högvilt, däribland vildsvin, på ön. Dödsstraff påbjöds för olovlig jakt vid ”tredje resan olovlig jakt”, dvs då en person för tredje gången påkommits med att jaga på ön.

I dekretet förbjöds även ölänningarna att ha hundar…

Kungens omsorger till trots försvann vildsvinen från ön på början av 1600talet. Bönderna på ön var nöjda med det. Vildsvinens bökande hade ju ställt till mycket för dem.

Fredrik den förste

Men lugnet tog slut med kung Fredrik den förste som 1723 utplanterade 40 vildsvin på ön. han lär ha fört upp dem till Källa hage där de göddes med rovor och sen släpptes ut.

De spred sig snabbt över ön och bönderna blev så upprörda över svinens bökande på deras marker att klagade till regering och riksdag. De var inte lika förtjusta i svinen som kungligheterna var.

1741 besökte Carl von Linné Öland och skrev i sin dagbok att att vildsvinen ”såsom en plog marken uppgräva och i åkrarna säden nedtrampa”. 

Ett antal år efter Linnes besök beslöt riksdagen 1750 att vildsvinen skulle utrotas och efter ett antal år var de utrotade igen, till de lokala böndernas stora lättnad.

Att vildsvin siktats nära det kungliga Solliden är med andra ord inte konstigt. Vildsvin och kungligheter hör ihop med varandra på vår ö.

Källor, huvudsakligen

* https://www.svd.se/arkiv/1943-11-07/26
* Sydved.se

Om ordningsregler på Soldalens ålderdomshem från 30talet

Om ordningsregler på Soldalens ålderdomshem från 30talet

På Soldalens särskilda boende i Köpingsvik hänger de gamla ordningsreglerna 30talets ålderdomshem kvar på väggen.  Det är en påminnelse om en annan tid, och en annan syn på äldrevård.

De ”å hemmet intagna” ska ”iakttaga ett sedligt och ordentligt uppförande” och lyda föreståndarinnan. Svordomar var bannlysta och de ”intagna” hade arbetsplikt och var tvungna att stiga upp och att äta och lägga sig vid fasta, bestämda tider. Bön var obligatoriskt två gånger om dagen, även besök på söndagens andaktstund.

Sådana var ordningsreglerna för Köpings sockens ålderdomshem på 30talet, som ni kan läsa nedan.

Disciplin ansågs viktigt för en fungerande vård. Slapphet och för mycket fritid ansågs nedbrytande för moralen och kroppen.

Köpingsvik fick sitt moderna ålderdomshem, Soldalen, under andra hälften av 30talet. Det är samma byggnad som rymmer det särskilda boendet idag. Köpings kommun hade då köpt en tomt av Axel G Johnsson, som hade emigrerat till USA. Där byggdes det nya hemmet. Ordningsreglerna är från Soldalens första år och har undertecknats av fattigvårdsstyrelsens ordförande mellan åren 1937 till 1942,  Thorsten Hildebrand.

Den gamla fattiggården fanns uppe i Källingmöre. Där hade man haft en fattiggård i nästan 40 år innan Soldalen byggdes. Arbetsplikt rådde inom fattigvården, och åldringsvården och man hade ett jordbruk på platsen, med män som skötte den delen av arbetet.

1918 års lag

På den tiden Soldalen byggdes lydde åldringsvården ännu under fattigvårdslagstiftningen, som synes under punkt 8 i ordningsreglerna.

1918 fick Sverige en fattigvårdlag som var revolutionerande på många sätt. Alla lagar dittills som rörde fattiga och äldre hade pratat om att ”överheten” av ”barmhärtighet” hjälpte svaga och fattiga som inte hade någon som kunde hjälpa dem att försörja sig, t.ex. på ålderns höst.

”Fattigvården är en barmhärtighet varpå den fattige ej kan pocka” stod det i 1871 års lag. Fattigvård och åldringsvård var ingen rättighet för den behövande.

Detta ändrades helt med 1918 års lag. Den fastslog att även den fattige, sjuke och gamle har rättigheter och att samhället har SKYLDIGHETEN att hjälpa de nödlidande. (källa) Lagens inledande ord var dessa:

”Befinnes minderårig eller den, som i följd av  ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps-  eller själskrafter är oförmögen att genom arbete  försörja sig, sakna medel till sitt livsuppehälle, skall han,  där hans behov icke annorledes avhjälpes, erhålla fattigvård…” (Källa)

Med tiden har man även släppt ideer om arbetsplikten för de gamla. Äldreomsorgen idag har utvecklats till att mer och mer handla om frivillighet och respekt för individen. Även om mycket återstår att göra för att förbättra vården och omsorgen kan vi iallafall vara glada att samhället utvecklats.

Anställningsvillkor

Men inte bara synen på de ”äldre” har ändrats. Även synen på de anställda som hjälper de äldre.

De som anställdes för att sköta de äldre var ofta kvinnor. På Soldalen och dess föregångare i Källingmöre anställdes föreståndarinnor och vårdare som ofta fick en ganska låg lön. Deras arbetstider var dessutom ofta längre än arbetande mäns arbetstider och oregelbundna. Inom kvinnoyrkena ”vårdare” och ”sköterska”  fick man reglerade arbetstider och åtta timmars arbetsdag först flera år efter att det blivit norm på manliga arbetsplatser.

På 50talet och 60talet utvidgades vården med den första hemtjänsten, hemsamariterna. De som jobbade med det hade deltidsjob, oregelbundna arbetstider, delade turer, dåliga anställningsförhållanden och usel lön.  Samma anställningsförhållanden gällde snart inom  hela åldringsvården.

Inom vården och omsorgen gick man från 60-80 timmars arbetsvecka till deltid. Det kan på ytan verka vara stora förändringar. Men i grunden är det samma syn på yrket som ett ”specialfall”. man har inte haft samma arbetsförhållanden för kvinnor som för män. Kvinnodominerade yrken har haft osäkra arbetstider, osäkra anställningsförhållanden, etc, etc.

Deltid som norm, låg lön och delade turer inom vård och omsorg är de sista resterna av anställningsförhållandena i det gamla fattigvårdsssystemet.

Denna vecka som varit beslöt Borgholms kommunfullmäktige att införa heltid som norm inom omsorgen och att arbeta bort de delade turerna. Det är bra. Men det har tagit lång tid. Det är de sista resterna av den gamla fattigvårdens syn på fattiga och på de som arbetar med fattiga som renas bort.

En rundtur i Köpingsviks kyrkotorn

En rundtur i Köpingsviks kyrkotorn

Hur ser det ut i tornet på Köpingsviks kyrka? 2016 klättrade jag och den dåvarande kantorn Sigvard Carlsson upp i tornet och jag fick då se hur det ser ut där uppe, och njuta av den fantastiska utsikten.

Troligen har det funnits fyra kyrkor på den plats där Köpingsviks kyrka idag står. Först en gammal stavkyrka runt år 1000. Sen den medeltida kyrkan som revs 1805. Den ersattes av en slarvigt byggd kyrka som man var tvungna att riva 1953, med undantag av just tornet, som sparades åt eftervärlden. Den nya kyrkan invigdes 1955.

Johannes Haquini Rhezelius teckning från 1634 visar hur kyrkan såg ut en gång i tiden. På den tiden hette kyrkoherden Stephanus Jonae Lippius. Han blev pastor 1613 och var pastor i nästan  40 år i Köpingsvik, eller Köping, som det hette då. När han dog tog hans son över, Jonas Sephani Lippius. Stephanus, hade själv ärvt sitt ämbete från sin pappa  Jonas Gunnari Lincopensis som var pastor 1571 till 1611.
På den tiden gick pastorsämbetet ibland i arv.

Storklockan är gjuten 1622 av Bernet Bondeman och hänger i tornet än idag och ringer in till Gudtjänst, begravningar och dop. Den hängde även där när Rhezelius passerade förbi och tecknade av kyrkan. Den ser ni på bilden här nedan.

Och vad vore mer passande när man ser en gammal kyrkklocka än att minnas Edvard Perssons ord om klockorna i Gamla Stan?

Hör i kvällens strid hur klockorna ringa
från en svunnen tid en hälsning dem bringar.
Än lever gamla grändens poesi
dess harmoni dess melodi.
En sång dej hälsar när du kommer till världen
dess klang dej följer på den sista färden.

Underbara silverklara klockor
som gav mitt liv sin melodi

Klockor ni som ringt oss samman till strider.
Klockor som ringt till lyckliga tider.
En klang av vår historia ni bär
den klang är oss alla kär.
Den é för kungar och för tiggare lika
när jag bärs bort en gång ska ni ej svika.

Underbara silverklara klockor
som gav mitt liv sin melodi.

(Lyssna på sången här!)

 

Följ med på en liten rundtur i tornet 2016. Ursäkta kvalitén på bilderna, de togs med mobilkameran. Som ni kan se finns det en runsten inne i kyrkan som av nån anledning inte finns med i det lilla runmuseet. Den försökte de måla ungefär som man tror att runstenarna en gång målades.

Detta bildspel kräver JavaScript.