Kategori: Fördomar

Är ölänningar ”råa”, ”obildade” ”lömska”, ”hämdgiriga” och ”blodtörstiga”?

Är ölänningar ”råa”, ”obildade” ”lömska”, ”hämdgiriga” och ”blodtörstiga”?

Debatten om de ”brottsliga” och ”mordlystna” ölänningarna på 1800-talet påminner mycket om de fördomar många har idag om s.k. ”brottsliga” invandrare eller muslimer. Många fastlandsbor såg ner på ölänningar. Jag har redan gett ett exempel på denna debatt artikeln ”Ölänningarna, Sveriges mordlystna italienare.”  Nu ska vi se på ett annat exempel från 1855.
Min förra artikel handlade om situationen 1845. Den förmenta laglöshet som en del fastlandsbor fann i de norra och södra delarna av ön debatterades friskt i media.

Den tidens stora ”skandaltidning” var stockholmstidningen Folkets Röst. Folkets Röst hade inget emot att uttrycka grov rasism mot judar, katoliker och ryssar. I de fallen drog man gärna människor man ansåg vara ”främmande” över en kam. Men det hände ganska ofta att de protesterade då inhemska grupper av människor stämplades på samma sätt.

Ett exempel på det är just stämplandet av ölänningar som kriminella.

I en insändare av någon som anger sig för att vara bonde på ”ölands norra mot” i Folkets Röst 1855-09-22 kan vi läsa kritik mot herr Sylvander, som i en tjänsteskrivelse uttryckt grovt fördomsfulla åsikter om Öland.

Af en händelse har insändaren häraf fått läsa den från hushållnings-sällskapet i Kalmar till K. landtbruks-akademien afgifna årsberättelse för 1854, hvilken för en kort tid sedan till några sällskapets ledamöter utdelats, och dervid intagits af en billig harm öfver de grofva osanningar, med hvilka författaren, hr magister Sylvander, utspädt berättelsen nästan i allt, som rörer Öland…

Sylvander hade skrivit en hel del påståenden om ölänningar som insändaren ville korrigera.

”Att ölänningen är ‘är mera rå och obildad än fastlandsboen’, är lika sanningslöst som att han är ‘slösare, lömsk, hämdgirig, blodtörstig, feg i öppen strid, lägger sig gerna i försåt och väntar tåligt flere år, för att utföra sin hämnd‘.

Debatten i ett antal decennier har rört sig kring den brottslighet som man pratat om, och som ska ha vara så vanlig på Öland. Men det har aldrig varit värre på Öland än någonstans på fastlandet.

”På Öland finnas fullt ut så bildade och upplysta bönder som i Småland, och hvad angår öfrige grannlåter, som hr Sylvander tillägger ölänningen, så har hr Sylvander tänkt sig tillbaka ett par tjog år. I allmänhet är ölänningen icke slösare, ehuru han lefver godt och är i hög grad gästfri, äfven mot fremlingar, och på Öland kan hvilken som helst, äfven herr Sylvander, färdas lika säkert som i hvarje annan provins, utan att frukta för lömskhet, hämndgirighet, blodtörst eller försåt. För circa 30 år tillbaka var beklagligtvis förhållandet någon gång sådant, som herr Sylvander nu skildrar det; men det var då, tyvärr, icke bättre på fästa landet, fastän hr Sylvander förbigår sådant…”

I själva verket härrörde ryktena om de brottsliga ölänningarna säkert från någon inflyttad smålänning eller någon inflyttad person från fastlandet, skrev han, och tillade att Sylvander verkade helt okunnig om Öland.

”Man kan af magisterns hela årsberättelse so, att hr magistern är helt och hållet obekant med Öland, dess seder och bruk, och förmodligen hemtat sina vrängda framställningar från någon här bosatt smålänning, hvilkens onda engel visar honom en hämndens ande i hvarje buske.

Herremännen’  betraktas nu mera icke med ‘misstroende’; men för många år sedan var en del af dem rättvisligen misstrodd och afskydd; ty utom de ständiga prejerier herremännen utöfvade mot bonden, lurade de honom ofta in i förbindelser, hvilka han sedan tvangs att honorera. Om herr Sylvander gjort sig möda att taga reda på ställningar? och förhållanden här på orten, innan han nedskref sina osanningar, skulle han hafva hisnat öfver det stora tålamod, hvarmed ölänningen i alla tider fördragit herremännens orättvisor och — bedrägerierr. — De större oordningar och lagbrott, som ännu någon gång timat på vår ö äro oftast måhända följder af inflyttningar från fasta landet, dom herr Sylvander likväl rosar. ”

Sen visade han att ölänningarnas ekonomi inte var så illa som skribenten påstod heller. De har inte konstant ”penningknipa”.

Avslutningsvis gav skribenten herr Sylvander en känga för sina fördomar. Det är orättvist att dra en hel provins, med dess invånare, över en kam, och generalisera negativt om dem, bara för att några få sköter sig illa, skrev han.

Det vore ännu mångdubbelt mera att anmärka vid herr Sylvanders årsberättelse; men det anförda kan vara nog för att visa vederbörande och den stora allmänheten huru herr Sylvander hopslumpat sin berättelse. — Att bedöma en hel provins efter några slarfviga och illasinnade individer, är och förblifver otillbörligt; ty hvar på jorden uppsöker herr Sylvander det land, der sådana icke finnas?

Man kan ju bara hålla med den anonyme skribenten. 

(Tyvärr var inte Folkets Röst vidare känt för att följa dessa ädla principer. Tidningen var grovt rasistisk och drog ofta och gärna t.ex. alla judar över en kam för påstådda brott och riktiga brott olika individer begått. Nedanstående exempel från Folkets Röst 1850-02-02 visar att tidningen inte drog sig för att fabulera fritt.)

 

Från Gammalsvenskby i Ukraina till Öland till Ukraina igen

Från Gammalsvenskby i Ukraina till Öland till Ukraina igen

Många flyktingar har under åren anlänt till Öland. Såväl idag som förr i tiden. Men även svenskar har kommit till Sverige som flyktingar från utlandet har kommit hit. Runt 1930 arbetade svensktalande flyktingar från Gammalsvenskby i det av Stalin hemsökta Ukraina här på ön. Vi gör ett nerslag i den historien i detta blogginlägg.

I Ukraina finns en by som kallas Gammalsvenskby. Där bor än idag ättlingarna till de estlandssvenskar som tvångsförflyttades från Estland till Ukraina 1781. De kom från Dagö i Estland där deras ättlingar bott sen medeltiden. 1929 emigrerade de flesta ukrainasvenskar till Sverige men några av dem återvände senare till Ukraina. Bland dem fanns Johannes och Emma Utas som bodde i Mörbylånga och Ryssby. Samma dag de ankom till gården Risinge nr. 2 i Mörbylånga födde de ett litet barn, flickan Elsa. Hon är en av en handfull personer som har svenska som modersmål och bor i Gammalsvenskby som ännu lever i Ukraina.

Svenskkolonier i öster

Under medeltiden växte det fram en liten svensk koloni i Estland. Längst kusten växte det upp små kolonier där man pratade svenska. Under medeltiden och under de år då det svenska imperiet kontrollerade Estland fanns det ganska många svenskar där. på 1700talets början erövrade  Ryssland Estland från Sverige och då stoppades invandringen dit, och befolkningen isolerades. Då Estland blev självständigt på 1900talet upplevde den svenska minoriteten på ca 7500 personer en blomstringsperiod. Men den var kort. I och med andra världskriget föll den svenska kulturgemenskapen och de som kunde flydde till Sverige. Än idag finns estlandssvenskar i Estland, lite över 1000 stycken. Men inte alla kan svenska längre.

Estlandssvenskar i Ukraina

1000 av estlandssvenskarna tvångsdeporterades från Dagö 1781 till Ukraina. Under marschen ner dog många av dem och när de kom fram grundade de en egen by, senare kallad Gammalsvenskby. Två år efter marschen var bara 135 av de svenska vid liv i Gammalsvenskby.
Denna svenska koloni lyckades bevara sin kulturella särprägel, och språket, fram till 1920talet trots att de var isolerade från Sverige. mot slutet av 1800talet återupptogs kontakten med Sverige under en kort tid, men sen kom kommunisterna till makten och då avbröts kontakten igen. En svår period följde med hungersnöd. Till slut fick Sverige Sovjet att gå med på att de som ville skulle få emigrera till Sverige. Av de ca 900 ättlingarna till estlandssvenskarna valde 881 att emigrera till Sverige. I augusti 1929 anlände emigranterna nedan till Trelleborg.

ankomst trelleborg 1929

Alla ukrainasvenskarna fördes till Jönköping där de inkvarterades i en militärkasern.

ankomst jönköping 1929

Därifrån spred de sig till framför allt Gotland, men även Öland och kalmartrakten.
Men gammelsvenskbyborna kom till ett Sverige i djup kris, där depressionen just slagit till. De möttes av fördomar och fientlighet. Inte alla trivdes. 250 av dem återvände hem till Ukraina. Många av dem hade påverkats av de svenska kommunisternas propaganda om Sverige (som senare skapade ett kollektivjordbruk ihop med ukrainasvenskarna). De kom hem till stalintidens massmord på ukrainare med hungersnöd och elände.

Familjen Utas

Men en del kom att överleva till våra dagar. Och några av dem lever än idag. Så vitt jag vet lever Elsa Kozenko Utas ännu, som föddes på Öland 1930, och hennes lillasyster Emma.

Elsa Utas

Elsa föddes i Mörbylånga. Närmare bestämt i Risinge. Dit hade en del av Gammalsvenskbyborna kommit på sommaren 1930 för att hjälpa till med skörden som fattiga statare.
Där föddes Elsa, dotter till Johannes och Emma som arbetade på Risinge nr. 2. Hon föddes samma dag som familjen kom till Risinge, den 4 juni 1930.

På Risinge nr. 2 fanns en till familj från Ukraina, familjen Hansas. Hansas kom dit december 1929 och Utas som sagt den 4 juni 1930.


I kanten på registret står det att familjerna flyttade från Mörbylånga i november till Ryssby, norr om Kalmar. Där bodde de i Haralsmåla och tjänade som statare.

Från Ryssby flyttade de direkt tillbaka till Ukraina.

I SvD sa Elsa så här om tiden i Sverige 2010.

Elsa är född i Mörbylånga på Öland och var bara tio månader när föräldrarna valde att återvända till Ukraina. Hon läste dock svenska fyra år i skolan och vårt samtal är på svenska, även om hon får skjuta in ett ord på ryska då och då när ordförrådet tryter.

Kommunismens terror

Hur var det för familjen Utas i Gammalsvenskby under stalinterrorn. Jag vet inte men kan bara gissa. I en artikel från 2004 berättar en annan av de svensktalande, Emil Norberg att tiden efter de flyttade tillbaka till Ukraina var svår.

Emils föräldrar var bland de 243 personer som, med några jublande svenska kommunister i spetsen, återvände till sin ukrainska hemby.

Tillbaka i Gammalsvenskby väntade dock nya hårda tider. 1930 inleddes diktatorn Josef Stalins utrensningar på allvar. Ve den som bara viskade något negativt om staten. Emils blick får något mörkt i sig när han berättar om sin fars öde.

– Det var 1937 dem djävlarna kom. De var från säkerhetspolisen och först gav vi dem mat och vodka. Men sedan kom de tillbaka några dagar senare och då tog de med sig pappa och 20 andra män. Ingen visste vad de gjorde av dem, men de blev avlivade.

– Lite senare tog de mamma också och, oj,oj,oj, vi åtta barn lämnades ensamma. Men mamma släpptes och en natt väcktes jag av hennes läppar på min panna, säger Emil och den lilla tandlösa munnen ler vid det ljusa minnet.

I Svd den 9 april 1933 kunde man läsa detta om de återvändande. Det var mitt under de värsta åren av stalinterrorn när miljontals ukrainska bönder svalt ihjäl. Många av de som reste tillbaka går och tigger potatisskal för att stilla sin hunger med, berättade SvD.

Det ska finnas en intervju med de öländska svenskbyborna i en lokaltidning från året 1930. Jag hoppas få anledning att återkomma till ämnet i en senare artikel.

*******
Källa för foton på emigrationen 1929: http://www.gammalsvenskby.se/

För att lyssna på hur gammalsvenskbyborna talade, deras dialekt, lyssna på detta radioprogram: ”Vi äro svenskar”.

1845: ”Ölänningarna, Sveriges mordlystna italienare.”

1845: ”Ölänningarna, Sveriges mordlystna italienare.”

Lördagen den 19 augusti 1916 publicerade tidningen Kalmar en artikel om ölänningarna ”förr i världen”.  Det var en text av Karl Anders av Kullberg, son till en biskop i Kalmar stift, från 1845 som de återpublicerade. Enligt den kunde man beteckna Öland som ”Sveriges Korsika”, dvs som ett område av landet där alla män bär vapen och man alltid har nära till slagsmål och där slagsmålen inte sällan slutar med blodsutgjutelse.

Hur sann denna beskrivning av Öland förr är, kan man fråga sig. Det nog mest  handlat om svenskens fördomar mot ölänningar.

På 1800-talet fanns ännu en utpräglad ”rasism” mellan olika landskap i Sverige. Det skulle dröja 20 år till tills svensken fick röra sig fritt i sitt eget land, utan pass. Vid denna tiden, 1845, hade städerna ännu stadstullar och prästen godkände alla in. och utflyttningar från socknen eller församlingen och du var tvungen att bära hans dokument som ett inrikespass vid resor inne i landet. Landsändarna var i hög grad isolerade från varandra och när så är fallet växer fördomar fram som ogräs ur marken. ”Smålänningen är snål” och ”skåningen är fet” norrlänningen ”tystlåten och blek” och ölänningen är som sagt snar att hugga ihjäl sin granne med en kniv.

Tidningen Kalmar antog att det låg något i myterna, när de skrev inledningen till texten år 1916:

”Det är att lägga märke till, att detta skrevs 1845, och att således en ny tid brutit in även över Öland, i det öns forna isolering blivit hävd och kultur och humanitet trängt igenom och mildrat och dämpat det fordom karakteristiska för det öländska gemytet och sinnelaget. Skildringen är onekligen ett intressant kulturdokument från Öland för 70 år sedan…”

Fördomar till trots, så kan det ju varit så att Öland hade problem med mord och brottslighet. Jag hoppas kunna titta på statistiken över mord och mordförsök på Öland från 1800-talet för att ta reda på hur det egentligen förhöll sig. Hur som helst, som tidsdokument är texten charmig.

Här har ni artikeln av Karl Anders av Kullberg från 1845.

********

På en sednare tid hafva åtskilliga mord blifvit begångna på Öland, mord af hejdlös ilska, af djurisk blodtörst, der offret blifvit sargadt och misshandladt ännu sedan det upphört att andas, mord, som i all sin vildhet erinra om Korsikas vendetta och Syriens assassiner.

Med en viss fruktan genomvandrar man de förfallna, men ännu i sitt förfall arkitektoniskt sköna hvalven af Borgholms slott. Hvart ögonblick fruktar man att bakom någon pelare upptäcka en förstucken röfvare, som på god öländska tillropar en det till konstterm blifvna uttrycket: ”Pengar eller döden!” Denna barbenta muskulöse figur, som på en raggig Ölands-klippare, tyglad med låggrimma, galopperar alfvaren utåt, har han icke ett visst slägttycke med med en kalabresisk röfvare, som på afstånd observerar sitt rof, och ger icke sjelva det ödsliga nakna landskapet ett slags illusion åt en dylik föreställning?

Stackars Öland! Det är med henne som med vissa damer, hvilka, endast de låtit ett äfventyr komma sig till last, få tusende på sin räkning. Ingen är gifmildare än förtalet. Det ger alltid på köpet. Men Öländningen kan säga med Maria Stuart att han är bättre än sitt rykte. Oländningen får icke bedömas efter den måttstock, hvarmed man mäter svenska national-karakteren i allmänhet. Sjelva hans mörka hy, hans mörkbruna, ej sällan svarta öga, hans Öfverhufvud dunkla sydländskt starka hårväxt, hans snabba ordsväljande uttal, allt ger till känna att ett varmare blod än hos nordbon i allmänhet ilar i hans ådror och kokar rodnaden på hans kinder.

Ni gör på Öland samma erfarenhet som t. ex. i trakten af Rom, att mannen i allmänhet är mager, småväxt, muskulös, qvinnan jemförelsevis stor, starkbyggd och fyllig. Mankönet på Öland har sällan något af östgötens goda hull eller skåningens fett: han har icke samma resurser till flegma som hans bröder inom andra provinser. Hans lilla, smidiga, muskulösa figur fogar sig lätt efter uppbrusningen af en liflig eldfängd själ, och hans passioner hållas icke i band af en otymplig tung gestalt, som fordrar utomordentliga hästkrafter för att rätt komma i rörelse. Öländningen och blekingsbon äro nordens italienare.

En plägsed, gemensam för trakten kring Borgholm och trakten kring Rom är också det beständiga bärandet af vapen. Ingen öländning går — för att hämta en liknelse ur Frithiof — ensam: hans knif följer med. En öländning är icke rätt hemmastadd med sig sjelf, då han icke i sin bröstficka känner detta vapen, som med sin breda sextumsklinga godt håller en stillett stången. Och emellan handen och knifven råder vanligen af gammalt en dragningskraft, som i yttersta rummet utöfvar sitt inflytande på knifven. Det heta blodet kokar upp, och det kalla stålet blottas. Gräl slutar i blod. Denna plägsed är, kanske mer än mången tror, en orsak till de mordiska uppträden, som vanfräjdat Öland.

Det vademecum på godt och ondt, som öländningen i sin knif för med sig, har ofta visat sig verksamt i det sednare. Under det äfventyriska lif, denne öbo ofta nog förer, en amfibie delad mellan vågen och fasta landet, är visserligen ifrågavarande ”re- med” — såsom Ölands-språket sjelft uttrycker sig — för honom af yttersta vigt. När det på ett torskfiske utåt Östersjön, då skotet med vanlig öländsk sorglöshet och likgiltighet för faran blifvit alltför hårdt surradt, gäller att i hast kapa ett tåg och låta seglet fladdra löst för en plötslig vindstöt, när vid en Kalmar-färd på bräcklig vår-is släden ligger i vaken och det gäller att lossa hästarna ur seldonen, då är ölands-knifven en hjelpare i nöden. Men vid auktioner och marknader, vid ting och uppbördstämmor, då brännvinet spelat sin roll och ruset ger efterpjesen, utan tvifvel vore det då lyckligt att knifvarne låge fjärran, att gränsen mellan örfilar och mordhugg icke vore så lätt att i fyllan öfverspringa…

Öländningen är hvad man gjort honom till: förtryckt har han blifvit lömsk och hämdgirig. Religiöst vanvårdad, har han bildat sig ed egen lära om tillåtet och otillåtet, om dygd och last. Han har lagt sig i försåt för sina länsmän. Han har disputerat med sina själasörjare derom att tillgrepp af mat, då man är hungrig, aldrig kan vara något syndigt. En dylik moral är, om man så vill, naiv — riktig är den icke. Men den skall dock finna insteg hos råa sinnen, såvida frön till bättre åsikter icke i tid hos dem nedläggas.

I öländska lynnet ligger en utomordentlig energi. Man bör tillbringa någon del av bergseltiden på Öland för att se hvad arbete, i detta ords mest tilltagna bemärkelse, vill säga. Nattens hvila är inskränkt till ett par timmar, tillbragta på en slinder eller en skulle. Dagens möda är utsträckt till fem-sjettedelar af dygnets timmar. Och denna verksamhet är ingen sömnig, lam, kraftsugen verksamhet: det är ett arbete med lif och nerv, med lust och glädje: I en blink är hösäcken fylld: under en sång är tunnlandet afmäjadt — mödan är en fest.

Å en annan sida få vi visserligen ej heller dölja att vi sett ölandningar i en timmas tid munhuggas, hårhuggas, sparkas, rifvas och slåss utan att, som det tycktes, ringaste matthet på denna njutning ville Iåta känna sig hos någondera af kontrahenterna. En del af det i vår för utflyttningar böjda tid utvandrade berserks-raseriet tyckes ha glömt sig kvar på Öland. Man slåss der mera con amoro än annorstädes inom våra landamären. Troligtvis finnes inom Sverige intet provinsfolk med mera personlig oförvägenhet, med mera beslutsamhet i faran än öländingen.

Det är ingen ovanlighet att, då öfvergången af sundet är förenad med det ögonskenligaste äfventyr, då is och vatten slitas om herskarväldet öfver den blanka ytan, en öländning kämpar sig, med två tjog ägg under armen, en lifsfarlig väg på för foten plaskande isstycken och återvänder med sin riksdaler, efter några doppningar i vakarne, till de väntande i hemmet. Att vid ett fiske väderdrivas ikring Östersjön räknar icke oländingen som något särdeles äfventyr, och att vid ett plötsligt yrväder, som med gnisslande raseri kastar sig öfver den flacka isytan, på några hundra alnars afstånd från hemmet omöjligen kunna nå det, utan tvingas tillbringa sin natt i snön, hör till hvardagstilldragelser bland dessa insuliner. Med ett ord: naturen uppammar öländningen till oförvägenhet och till förtroende på egen kraft i vådan.

Vore han mes eller rådlös, skulle intet Phoenix-kompani i verlden våga övertaga hans lif till försäkring. Man må dock icke av dessa våra anmärkningar öfver öländningens personliga oförskräckthet låta leda sig till den öfvertygelsen att han i en erövrares hand vore särdeles användbar som krigare. Öländningen är utom synkretsen af sin ö icke densamme som inom den. Vid Hultsfred med musköten på axeln, iklädd beväringsuniformen, igenkänner man ej mera i honom den genuine öländning, som klyfver vågen utanför Refsudden och Mörbylånga eller tämjer sin vrenskade fåle på alfvar-sluttningen. Öländningen är till hafts bortkommen så snart hän icke kan beräkna afstånden efter sina långs kusten strödda hvitmenade kyrkor, så länge han icke på alfvar-sträokningen ser det långa ledet af qvarnar välkomnande lyfta sina armar i höjden.

Han älskar sin i det hela fula, flacka, blåsiga ö, den sten- och skördrika, liksom lappen älskar sina eviga snöfält; och ju längre han aflägsnas från sitt land, desto mer tappar han af sin nationalitet. Däremot om fientligt våld hotar hans kust, om främmande hatade flaggor svärma i Östersjön, om en erövrare sätter sin tunga jernskodda fot på den strand, han kallar sin, då finnes hos öländningen utvägar till det mest lysande sjelfförsvar — på sjön har han pröfvat så mången storm att han väl en gång kan visa verlden hvad en landstorm, i ordets fruktansvärdaste, beslutsammaste, mest nationella mening, vill säga.

Öländningen bör vara oöfvervinnerlig, då han strider för sitt land, ty Ingen älskar sitt land så som han. Öländningen, har, med ett ord, sina goda sidor, hvilka med full säkerhet kunna antagas öfverväga de dåliga. Han är, i likhet med sina hästar, ej sällan istadig och bångstyrig, någon gång skygg och ilsken, men seg, men ihärdig, säker på foten och rask i loppet.

Bild:

Murder in the House, Jakub Schikaneder.
Murder in the HouseJakub Schikaneder. Bilden lär föreställa ett mord på just Korsika.

När Nils Ferlin kom till byn…

När Nils Ferlin kom till byn…

Sjöstugan i Borgholm drevs av konstnären Axel Kargel och hans hustru. Diktaren Nils Ferlin var en av gästerna på cafeet då han besökte Öland på 1930talet.  Man kan undra om dikten han skrev på diktarstenen vid Sjöstugan i Borgholm om när  ”skönheten kom till byn”, handlar om något som hänt i verkligheten? Det är ju tyvärr ofta så att vi människor kan ha lite svårt att tolerera det som verkar annorlunda eller det man inte är van vid, vare sig det är nya ideer eller nya människor.

Vad tror ni?