Kategori: Brott och straff

Är ölänningar ”råa”, ”obildade” ”lömska”, ”hämdgiriga” och ”blodtörstiga”?

Är ölänningar ”råa”, ”obildade” ”lömska”, ”hämdgiriga” och ”blodtörstiga”?

Debatten om de ”brottsliga” och ”mordlystna” ölänningarna på 1800-talet påminner mycket om de fördomar många har idag om s.k. ”brottsliga” invandrare eller muslimer. Många fastlandsbor såg ner på ölänningar. Jag har redan gett ett exempel på denna debatt artikeln ”Ölänningarna, Sveriges mordlystna italienare.”  Nu ska vi se på ett annat exempel från 1855.
Min förra artikel handlade om situationen 1845. Den förmenta laglöshet som en del fastlandsbor fann i de norra och södra delarna av ön debatterades friskt i media.

Den tidens stora ”skandaltidning” var stockholmstidningen Folkets Röst. Folkets Röst hade inget emot att uttrycka grov rasism mot judar, katoliker och ryssar. I de fallen drog man gärna människor man ansåg vara ”främmande” över en kam. Men det hände ganska ofta att de protesterade då inhemska grupper av människor stämplades på samma sätt.

Ett exempel på det är just stämplandet av ölänningar som kriminella.

I en insändare av någon som anger sig för att vara bonde på ”ölands norra mot” i Folkets Röst 1855-09-22 kan vi läsa kritik mot herr Sylvander, som i en tjänsteskrivelse uttryckt grovt fördomsfulla åsikter om Öland.

Af en händelse har insändaren häraf fått läsa den från hushållnings-sällskapet i Kalmar till K. landtbruks-akademien afgifna årsberättelse för 1854, hvilken för en kort tid sedan till några sällskapets ledamöter utdelats, och dervid intagits af en billig harm öfver de grofva osanningar, med hvilka författaren, hr magister Sylvander, utspädt berättelsen nästan i allt, som rörer Öland…

Sylvander hade skrivit en hel del påståenden om ölänningar som insändaren ville korrigera.

”Att ölänningen är ‘är mera rå och obildad än fastlandsboen’, är lika sanningslöst som att han är ‘slösare, lömsk, hämdgirig, blodtörstig, feg i öppen strid, lägger sig gerna i försåt och väntar tåligt flere år, för att utföra sin hämnd‘.

Debatten i ett antal decennier har rört sig kring den brottslighet som man pratat om, och som ska ha vara så vanlig på Öland. Men det har aldrig varit värre på Öland än någonstans på fastlandet.

”På Öland finnas fullt ut så bildade och upplysta bönder som i Småland, och hvad angår öfrige grannlåter, som hr Sylvander tillägger ölänningen, så har hr Sylvander tänkt sig tillbaka ett par tjog år. I allmänhet är ölänningen icke slösare, ehuru han lefver godt och är i hög grad gästfri, äfven mot fremlingar, och på Öland kan hvilken som helst, äfven herr Sylvander, färdas lika säkert som i hvarje annan provins, utan att frukta för lömskhet, hämndgirighet, blodtörst eller försåt. För circa 30 år tillbaka var beklagligtvis förhållandet någon gång sådant, som herr Sylvander nu skildrar det; men det var då, tyvärr, icke bättre på fästa landet, fastän hr Sylvander förbigår sådant…”

I själva verket härrörde ryktena om de brottsliga ölänningarna säkert från någon inflyttad smålänning eller någon inflyttad person från fastlandet, skrev han, och tillade att Sylvander verkade helt okunnig om Öland.

”Man kan af magisterns hela årsberättelse so, att hr magistern är helt och hållet obekant med Öland, dess seder och bruk, och förmodligen hemtat sina vrängda framställningar från någon här bosatt smålänning, hvilkens onda engel visar honom en hämndens ande i hvarje buske.

Herremännen’  betraktas nu mera icke med ‘misstroende’; men för många år sedan var en del af dem rättvisligen misstrodd och afskydd; ty utom de ständiga prejerier herremännen utöfvade mot bonden, lurade de honom ofta in i förbindelser, hvilka han sedan tvangs att honorera. Om herr Sylvander gjort sig möda att taga reda på ställningar? och förhållanden här på orten, innan han nedskref sina osanningar, skulle han hafva hisnat öfver det stora tålamod, hvarmed ölänningen i alla tider fördragit herremännens orättvisor och — bedrägerierr. — De större oordningar och lagbrott, som ännu någon gång timat på vår ö äro oftast måhända följder af inflyttningar från fasta landet, dom herr Sylvander likväl rosar. ”

Sen visade han att ölänningarnas ekonomi inte var så illa som skribenten påstod heller. De har inte konstant ”penningknipa”.

Avslutningsvis gav skribenten herr Sylvander en känga för sina fördomar. Det är orättvist att dra en hel provins, med dess invånare, över en kam, och generalisera negativt om dem, bara för att några få sköter sig illa, skrev han.

Det vore ännu mångdubbelt mera att anmärka vid herr Sylvanders årsberättelse; men det anförda kan vara nog för att visa vederbörande och den stora allmänheten huru herr Sylvander hopslumpat sin berättelse. — Att bedöma en hel provins efter några slarfviga och illasinnade individer, är och förblifver otillbörligt; ty hvar på jorden uppsöker herr Sylvander det land, der sådana icke finnas?

Man kan ju bara hålla med den anonyme skribenten. 

(Tyvärr var inte Folkets Röst vidare känt för att följa dessa ädla principer. Tidningen var grovt rasistisk och drog ofta och gärna t.ex. alla judar över en kam för påstådda brott och riktiga brott olika individer begått. Nedanstående exempel från Folkets Röst 1850-02-02 visar att tidningen inte drog sig för att fabulera fritt.)

 

Kravaller i Borgholm: 132 personer arresterade!

Kravaller i Borgholm: 132 personer arresterade!

132 personer arresterades efter våldsamma kravaller i Borgholm, på Öland. 80 poliser bekämpade kravallerna och minst en polisman skadades då molotovcocktails kastades mot dem. Flera polisbilar totalförstördes. Garagen i Borgholm användes som polisceller. 

Vad är detta, sitter den där bloggaren och fabulerar? Nåt sånt kan väl inte ha hänt i det fredliga Borgholm. Men jo, det har det. Midsommarafton 1976 uppstod kravaller mellan polis och så kallade ”raggare”.

Midsommarfesterna på Öland var långt ifrån stillsamma förr. I ca 20 års tid, fram tills slutet av 80talet, hade Sveriges raggare Öland som favoritplats att festa på. Och det gick vilt till. På Öland hade det varit regelrätta kravaller tidigare. Endast en festplats ville ta emot den ”bilburna ungdomen” på midsommarhelgen: Lundegårds camping. Därför fanns hundratals ungdomar på campingen midsommaren 1976 och spriten flödade.

Det var när 2 poliser skulle föra bort en rattonykter ung person som körde slalom mellan tälten på Lundegård som det blev kaos. Det fanns några av ungdomarna som hade förberett strid mot polisen och hade tillverkat molotovcoktails (bensinbomber) och hade med sig knivar och preparerade motorsågskedjor som de använde som vapen.

Det blev kaos. SVD rapporterade den 29/6 att när den unga rattfylleristen fördes bort:

”…stormades poliserna av flera hundra ungdomar. Stenar, flaskor och bensinbomber regnade över poliserna som genast kallade på förstärkning. Flera polisbilar utsattes för skadegörelse. Dörrarna bucklades till och rutorna krossades. En av bilarna stjälptes ned i ett dike. Trots det våldsamma handgemänget blev ingen person allvarligt skadad… En polisman skadade en hand när han träffades av en bensinbomb…

Kriminalpolisen tror att det rörde sig om ett par tusen ungdomar som tog del i bråken. Sent på lördagskvällen fick polisen läget under kontroll. Då hade 130 ungdomar gripits. Alla utom de nu 17 anhållnahållna kunde släppas. Arresterna i Borgholm räckte inte till. Folk fördes til Kalmar eller Köpingsvik.

— Skulle vi ha gripit alla som gjorde våld mot tjänsteman hade det inte blivit många människor kvar på campingplatsen, säger Kriminalinspektör Kurt Holmgren.

Garage i Köpingsvik och Borgholm användes som celler rapporterade Ölandsbladet som också angav antalet arresterade ungdomar till 132 stycken.

Ölandsbladets insändarsida var fullt av kommentarer efter det inträffade. En dam föreslog hårda metoder och ordning och reda för att kontrollera bråkmakarna, eventuellt genom att stoppa dem vid bron. En annan skribent föreslog att man skulle låta raggarna lösa problemen och bråken sinsemellan, om de bara fick slåss sinsemellan skulle problemen lösas smidigt.

4 personer åtalades. Vad deras straff blev vet jag inte.

Det skulle dröja ytterligare tio år innan raggarfesterna på sommaren stoppades i och med att polisen tog i med hårdhandskarna mot deras trafikförseelser. Men raggarnas epok var i praktiken över redan då. Allt färre ”bilburen ungdom” åkte till festerna på 80talets andra hälft.

En person dog denna midsommar, 1976. En ung flicka som färdades i en raggarbil i full fart och hade kroppen utanför bilfönstret. Det hade inget direkt med kravallerna att göra, men säger mycket om hur vilt det gick till på denna tid i Öland.

Idag går det mycket fredligare till när innehavarna av ”amerikanarna” åker till Rällapaviljongen för att äta hamburgare och träffa andra som äger ”raggarbilar”.

För mer läsning: en avhandling om raggarkulturen med fokus på Öland.
Från ett socialt problem till kult – En studie av raggarkulturen förr och nu. Annelie Danforth och Kerstin Andersson

Den misslyckade svenska narkotikapolitiken: Kalmar län och Portugal

Den misslyckade svenska narkotikapolitiken: Kalmar län och Portugal

Den svenska politiken har misslyckats totalt. Narkotikaanvändningen ökar i Sverige och i Kalmar län. Kalmar län med 233.000 invånare hade förra året 22 dödsfall relaterat till tabletter och narkotika. I Sverige dog 909 totalt. Portugal som också har runt 10 miljoner invånare har haft 15-50 dödsfall totalt de senaste åren.

På 1990talet hade Portugal lika många narkotikarelaterade dödsfall som i Sverige. Det finns lite olika statistik för detta men den mest använda statistiken pekar på runt 300 döda per år i andra halvan av 90talet i båda länderna, beroende på hur man räknar.

2001 avkriminaliserades bruket av narkotika i Portugal och man beslöt att behandla narkotikaberoende som en sjukdom och inte som ett brott. Det gav snabbt resultat.

2012 hade Portugal bara 16 dödsfall när vi i Sverige hade lite över 529.

2015 hade Portugal 40 döda och Sverige hade 948 döda 2015 i narkotikaöverdoser etc och 2016 var antalet döda 909 i Sverige.

Det betyder att antalet döda i Kalmar län är mer än hälften av antalet döda i Portugal. Trots att det finns 233000 människor i Kalmar län och 10 miljoner i Portugal. 2013 var det 31 personer och det betydde det året ca 2/3 av antalet döda i Portugal.

Att man lagt om fokus från att behandla narkotikaanvändning som ett brott till att behandla det som en sjukdom har utan tvivel varit en fungerande metod. Man har inte legaliserat köp och försäljning, det är man helt emot ännu. Vad man gjort är att man avkriminaliserat bruket.

Bruket av lättare narkotika har i för sig ökat i och med avkriminaliseringen i Portugal men det har det här också i lika hög grad, utan avkriminalisering. I Kalmar gör polisen regelbundet utryckningar till skolorna numera och fler ungdomar testar narkotika.

Det behövs utan tvivel information om drogernas negativa verkan, inklusive alkoholens. Vi gör för lite åt detta. Och polisen måste ta i mot både langning till unga och narkotikaförsäljning. Men vi kan inte fortsätta att behandla narkotikaanvändare och personer som är beroende som kriminella.

Vi kanske bör se dem för vad de är: sjuka?

Alkoholistlagen 1913

Numera betraktar vi alkoholism som en sjukdom och tror inte att vi minskar antalet alkoholister, och botar dem bäst, genom att sätta dem i fängelse. Det tror vi om narkotikamissbrukare, men inte om alkoholmissbrukare. Men så var det inte förr.

1913 års alkoholistlag slog fast att alkoholister som samhället behövde skydda sig emot skulle dömas till fängelse. Genom tvångsarbete i fängelse skulle de ”renas” och samhället skyddas.  Alkoholism var nämligen ett resultat av dålig moral, ansåg man.

De som blev föremål för tvångsvården var de redan utslagna och
marginaliserade missbrukarna i samhällets underklass, vilka det övriga
samhället behövde skydda sig emot då de betraktades som sociala
skadegörare. (källa)

När man på 1920talet folkomröstade om totalt förbud för användning av alkohol var det en logisk konsekvens av alkoholistlagen. Bruk av alkohol skulle betraktas som lika omoraliskt och brottsligt som alkoholism menade förbudsivrarna, så att man skulle avskräcka folk från att använda alkohol.

Förbudet röstades ner men synen på alkoholism som omoral och brottsligt levde kvar länge. SVD 1924 15e april skriver:

Skärmklipp

Alkoholister fängslades och sattes på ”torken” regelbundet.

”Alkoholistlagen skall inte ses som samhällets reaktion på alkoholmissbruket som
sådant. I själva verket hade konsumtionen minskat, om än från en hög nivå, vid sekelskiftets början jämfört med mitten och slutet av 1800-talet. Istället var det en reaktion på underklassens förmenta ”farlighet”. Ett dominerande tema i debatten om den sociala frågan från 1820-talet och fram till 1870-talet var just föreställningen om underklassens ”farlighet”, bland annat i moraliskt hänseende men också socialt och politiskt.” (Källa)

Men det fanns tidigt forskare och politiker som försökte få fram en annan syn på alkoholister: att de var sjuka och inte kriminella.

Alkoholism är en sjukdom, inte ett brott

Det var något nytt att betrakta alkoholisten som en person med en sjukdom. Om man tittar på tidningar från första hälften av 1900talet ser man artiklar om detta ”nya rön”. Alkoholism var inget man valde (och som tydde på brottslig karaktär) utan en sjukdom, menade forskarna.

Skärmklipp

Vad ska man säga om de nya rönen att alkoholism är en sjukdom, frågade Gustaf Myhrman i SVD den 2 maj 1953.  Att kalla alkoholism en sjukdom, ”är det inte bara ett sätt att ge lasten ett anständigare namn”, undrade han. Han svarade nej, det är det inte. Det är att börja behandla alkoholister på ett mer humant sätt.

Skärmklipp

Skärmklipp.JPG

Skärmklipp

Myhrman avslutar med att skriva detta att vi måste sluta betrakta alkoholisten som en omoralisk ”drinkare” och se på hen som en sjuk person, i behov av stöd och empati.

Skärmklipp

En av de drabbade av alkoholism själv skrev en artikel i SvD den 19e november 1941 om alkoholism och sjukdom i SvD. Alkoholisten betraktas som en mindervärdig och moraliskt undermålig person på grund av sitt missbruk. ”Det är finare att vårdas på sjukhus för magkatarr än på alkoholistanstalt för alkoholism, även om magkatarren härrör från ett omåttligt drickande”.

Skärmklipp

Skärmklipp

(…)

Skärmklipp

Lagarna mot narkotikaanvändning idag är mycket strängare än den gamla svenska alkoholistlagen. Ändå finns många likheter. Alkoholistlagens gamla fokus på straff och att stämpla missbruk av alhohol som samhällsfarlig omoral lever kvar i narkotikapolitiken.

Det anses helt enkelt så att det enda sättet att behandla narkomaner på effektivt är att sätta dem i fängelse så de avskräcks, och stämpla dem några år efteråt som kriminella. Genom avskräckning ska de fås att sluta bruka och missbruka narkotika. Ungefär exakt som man tänkte om alkoholism förr.

Men fungerar det i Sverige?

2015 hade 7,3% av de i åldern 16-34 prövat cannabis i Sverige, som kriminaliserar bruk och stämplar narkotikamissbrukare som kriminella och som omoraliska. I Portugal som avkriminaliserat bruket av narkotika, slutat betrakta missbrukare som kriminella och omoraliska utan som sjuka, hade 5,1% prövat cannabis. I båda länderna informerar skolorna aktivt om narkotikans negativa skadeverkan.

Det är onekligen  finare idag år 2017 att vårdas på sjukhus för magsår än att sitta i fängelse för narkotikamissbruk, även om magsåret härrör från kaffedrickande,eller hur? Kanske misslyckandet i svensk narkotikapolitik beror på just denna lilla detalj?

PS

Jag är mot narkotika och vill ha mycket mer aktiva insatser för att skydda ungdomar från narkotika. Mitt ställningstagande har inte med det att göra!

Om ett mord i Stockholm & argument mot homosexualitet 1905

Om ett mord i Stockholm & argument mot homosexualitet 1905

En gång i tiden var homosexualitet kriminaliserat i Sverige. Det dröjde till 1940talet innan lagarna som dömde homosexuella till fängelse togs bort. När man läser argumenten för att straffa homosexuella från 1900talets början nämns ett speciellt mord ibland som ”beviset” på att homosexualitet var ”samhällsfarligt” och borde straffas med fängelse. Det var Mordet i Uggleviken i Stockholm i juli 1905.

Om det rapporterade tidningen Kalmar den 8 juli. En 10 årig pojke (som senare visade sig vara 9) Gustaf Theodor Karlsson hade våldtagits och mördats av en pedofil, Ernst Axel Ferdinand Hjertström. Hjertström hade våldfört sig på sin brorsdotter några år tidigare och suttit i fängelse flera år. Efter detta mord straffades han med inspärrning på sinnessjukhus på livstid.

kalmar1

I debatten i huvudstadens tidningar dagarna efter mordet riktades ilskan inte mot pedofilin utan mot homosexualiteten och de homosexuella. SVD den 7 juli skrev om detta i en artikel med rubriken ”Vansinne eller brott”. Det finns homosexuella som firar sina ”svarta mässor” i Stockholm, skrev SVD. Skulle man bestraffa homosexuella med fängelse eller sinnessjukhus var frågan.

”Hur skall samhället skydda sig? Det upprörande drama, som för några dagar sedan utspelades i Ugglevikssko gen, är af sådan art, att man med impulsiv afsky helst skulle vilja skjuta det åt sidan och utplåna det med alla dess ruskiga detaljer ur sitt minne. Vore det ett unikt fall, ett utslag af de djuriska drifterna hos en depraverad eller degenererad individ, som stode isolerad i samhället, utan likbesläktade själsfränder omkring sig, skulle mau kunna slå sig i ro med hoppet, att detta unicum skulle oskadliggöras med lagens hjälp. Men så är tyvärr ej förhållandet. Det tjänar ingenting till att vi invagga oss i föreställningen, att de abnorma sedlighetskränkningar, som under namn af svarta mässor föras i Europas storstäder, äro främmande i vår dygdiga hufvudstad. År ifrån år har den lasten allt mer gripit omkring sig här i Stockholm och bedrifves  numera i den utsträckning, att samhället bör rusta sig till kraftigt själfförsvar.”

”Våra detektiver skulle kunna berätta mångt och mycket om dessa hufvudstadslifvets allra mörkaste skrymslen… ”Svarta mässor” ha till och med firats i ett hus vid en af våra fashionablaste gator. Polisen står i de flesta fall maktlös…”

Samhället måste ta i med hårdhandskarna mot dessa brott, skriver SVD och berättar att de homosexuella själva ser sin kärlek som lika berättigad som heterosexuell kärlek. Givetvis gör de detta för att visa hur absurd enbart tanken på detta var.

”Det är, vi upprepa det, på tid att dessa förhållanden bli kända, att man ser faran rakt i ögonen och ser sig om efter utvägar att möta den, så att den ej får ostördt gripa omkring till obotlig skada för samhället…

Dessa olyckliga denna tillfredsställelse. Dessa olycklig erkänna visserligen, att deras drift är en anomali, men förklara, att den beror på en naturens nyck och är lika berättigad som normal (heterosexuell) kärlek. Dessa defekt födde erkänna sig ej vara sjuka. De känna sig lyckliga i sitt perversa tillstånd och olyckliga endast däri att samhällets och lagens skrankor stå hindrande i vägen för dem.

Hur skall samhället ställa sig mot dessa sjukdomsformer ? Att det äger rätt och äfven skyldighet att skydda sig mot smitta och depravation, bestrides säkerligen ej af andra än de perversa själfva. Men medlet? Ja, det beror på den stånd- punkt man intager inför frågan: sjukdom eller brott. Anser man, att en sjuklig abnormitet föreligger, reser sig rättskänslan mot att behandla den sjuke som brottsling, hur stark och impulsiv ens afsky än är mot sjukdomsformen. Det lär då blifva läkaren, ej domaren och fångvården, som tar hand om den samhällsvådlige…”

De homosexuella måste stoppas, man vet aldrig när de kan ge sig på barnen, avslutar SVD. Det är en  icke namngiven ”expert” på sinnessjukdomar, och homosexualitet de citerar.

”Varje fall af verklig homosexualitet har sina vissa kroppsliga och psykiska kännemärken, hvilka kanske ej en icke specialist upptäcker, men som alltid visa sig för ett vant öga. Har man konstaterat, att en sexuell abnormitet föreligger af sådan art, att den tvingar sig fram i handling, anser jag att samhället har rätt att skydda sig mot en sådan sjukling och behandla honom som en kriminell sinnessjuk. Man vet ju ej, när hans drifter bryta ut i ostämdt raseri och leda till uppröjande lustmord af det slag, som föröfvades vid Fiskartorpet.”

Uggleviksmordet var ett av de påstådda ”bevis” samhället samlade på sig mot de homosexuella för 100-120 år sedan. Homosexualitet och bisexualitet var skadligt, sa man, och skulle leda till pedofili.

Tiderna har förändrats. Kampen för de homosexuellas rättigheter är en svensk medborgarrättskamp vi kan vara stolt över. Vi har gått längre i den kampen än de flesta länder i världen. Tiderna har förändrats sen 1905.

Men än idag lever dessa argument kvar. Jag har fört diskussioner med personer med fördomar mot homosexuella själv här i mitt Öland och Kalmar som upprepar argument som liknar de från 1905, om att pridefestivalen och de homosexuellas frigörelse skulle leder till övergrepp mot barn. Likhetstecken sätts mellan pedofili och homosexualitet. 

I tidningen Kalmar tog man inte upp allt detta om Uggleviksmorden. Det ansågs väl allt för magstarkt för deras läsare att ens utsättas för ordet homosexualitet. Men de rapporterar hans tidigare dom för otukt.

kalmar2