Är ölänningar ”råa”, ”obildade” ”lömska”, ”hämdgiriga” och ”blodtörstiga”?

Debatten om de ”brottsliga” och ”mordlystna” ölänningarna på 1800-talet påminner mycket om de fördomar många har idag om s.k. ”brottsliga” invandrare eller muslimer. Många fastlandsbor såg ner på ölänningar. Jag har redan gett ett exempel på denna debatt artikeln ”Ölänningarna, Sveriges mordlystna italienare.” Nu ska vi se på ett annat exempel från 1855.
Min förra artikel handlade om situationen 1845. Den förmenta laglöshet som en del fastlandsbor fann i de norra och södra delarna av ön debatterades friskt i media.

Den tidens stora ”skandaltidning” var stockholmstidningen Folkets Röst. Folkets Röst hade inget emot att uttrycka grov rasism mot judar, katoliker och ryssar. I de fallen drog man gärna människor man ansåg vara ”främmande” över en kam. Men det hände ganska ofta att de protesterade då inhemska grupper av människor stämplades på samma sätt.

Ett exempel på det är just stämplandet av ölänningar som kriminella.

I en insändare av någon som anger sig för att vara bonde på ”ölands norra mot” i Folkets Röst 1855-09-22 kan vi läsa kritik mot herr Sylvander, som i en tjänsteskrivelse uttryckt grovt fördomsfulla åsikter om Öland.

Af en händelse har insändaren häraf fått läsa den från hushållnings-sällskapet i Kalmar till K. landtbruks-akademien afgifna årsberättelse för 1854, hvilken för en kort tid sedan till några sällskapets ledamöter utdelats, och dervid intagits af en billig harm öfver de grofva osanningar, med hvilka författaren, hr magister Sylvander, utspädt berättelsen nästan i allt, som rörer Öland…

Sylvander hade skrivit en hel del påståenden om ölänningar som insändaren ville korrigera.

”Att ölänningen är ‘är mera rå och obildad än fastlandsboen’, är lika sanningslöst som att han är ‘slösare, lömsk, hämdgirig, blodtörstig, feg i öppen strid, lägger sig gerna i försåt och väntar tåligt flere år, för att utföra sin hämnd‘.

Debatten i ett antal decennier har rört sig kring den brottslighet som man pratat om, och som ska ha vara så vanlig på Öland. Men det har aldrig varit värre på Öland än någonstans på fastlandet.

”På Öland finnas fullt ut så bildade och upplysta bönder som i Småland, och hvad angår öfrige grannlåter, som hr Sylvander tillägger ölänningen, så har hr Sylvander tänkt sig tillbaka ett par tjog år. I allmänhet är ölänningen icke slösare, ehuru han lefver godt och är i hög grad gästfri, äfven mot fremlingar, och på Öland kan hvilken som helst, äfven herr Sylvander, färdas lika säkert som i hvarje annan provins, utan att frukta för lömskhet, hämndgirighet, blodtörst eller försåt. För circa 30 år tillbaka var beklagligtvis förhållandet någon gång sådant, som herr Sylvander nu skildrar det; men det var då, tyvärr, icke bättre på fästa landet, fastän hr Sylvander förbigår sådant…”

I själva verket härrörde ryktena om de brottsliga ölänningarna säkert från någon inflyttad smålänning eller någon inflyttad person från fastlandet, skrev han, och tillade att Sylvander verkade helt okunnig om Öland.

”Man kan af magisterns hela årsberättelse so, att hr magistern är helt och hållet obekant med Öland, dess seder och bruk, och förmodligen hemtat sina vrängda framställningar från någon här bosatt smålänning, hvilkens onda engel visar honom en hämndens ande i hvarje buske.

‘Herremännen’ betraktas nu mera icke med ‘misstroende’; men för många år sedan var en del af dem rättvisligen misstrodd och afskydd; ty utom de ständiga prejerier herremännen utöfvade mot bonden, lurade de honom ofta in i förbindelser, hvilka han sedan tvangs att honorera. Om herr Sylvander gjort sig möda att taga reda på ställningar? och förhållanden här på orten, innan han nedskref sina osanningar, skulle han hafva hisnat öfver det stora tålamod, hvarmed ölänningen i alla tider fördragit herremännens orättvisor och — bedrägerierr. — De större oordningar och lagbrott, som ännu någon gång timat på vår ö äro oftast måhända följder af inflyttningar från fasta landet, dom herr Sylvander likväl rosar. ”

Sen visade han att ölänningarnas ekonomi inte var så illa som skribenten påstod heller. De har inte konstant ”penningknipa”.

Avslutningsvis gav skribenten herr Sylvander en känga för sina fördomar. Det är orättvist att dra en hel provins, med dess invånare, över en kam, och generalisera negativt om dem, bara för att några få sköter sig illa, skrev han.

Det vore ännu mångdubbelt mera att anmärka vid herr Sylvanders årsberättelse; men det anförda kan vara nog för att visa vederbörande och den stora allmänheten huru herr Sylvander hopslumpat sin berättelse. — Att bedöma en hel provins efter några slarfviga och illasinnade individer, är och förblifver otillbörligt; ty hvar på jorden uppsöker herr Sylvander det land, der sådana icke finnas?

Man kan ju bara hålla med den anonyme skribenten.

(Tyvärr var inte Folkets Röst vidare känt för att följa dessa ädla principer. Tidningen var grovt rasistisk och drog ofta och gärna t.ex. alla judar över en kam för påstådda brott och riktiga brott olika individer begått. Nedanstående exempel från Folkets Röst 1850-02-02 visar att tidningen inte drog sig för att fabulera fritt.)