Vid en tid då västvärlden slog igen dörrarna för de judar som flydde från nazityskland var det några som gick mot strömmen och ville öppna dörrarna för dem. En av dem var Gillis Hammar, född och uppvuxen i Öland, som 1938 föreslog att vi skulle ta emot många fler av de judar som flydde. Hans son Tomas Hammar skrev om, och citerade, Gillis förslag i en artikel 2009. (Från 2009, ”Judarna och vi – ett samvetes skri”, som finns tryckt i Lars M Andersson & C H Carlsson Judarna i Sverige – en minoritets historia. Uppsala 2013). Tomas har skrivit en bok om Gillis och Lisa Hammar, Glöm inte vårt uppdrag, som jag varmt rekommenderar.
*******
”Den 11 juli publicerades hans artikel på nyhetssidorna i Svenska Morgonbladet. Rubriken lydde ”Flyktingproblemet ses på alltför kort sikt. Ny aktivism att hjälpa måste skapas.” Under följde en ordentlig ingress med bild av rektor Gillis Hammar på tidningens första sida. Huvuddelen av artikeln fyllde tre spalter på sidan 8.
Men någon ny debatt i Sverige blev det inte. Fanns det inget gehör för den? Var Gillis tankar så orimliga, så orealistiska? Låt oss gå igenom artikeln!
Den börjar med att alla tycks vara ”tämligen överens om att de nordiska staterna ej kan göra något nämnvärt”.
”Vi förfasa oss över vad som sker, vi beklagar att vi ej kan göra någonting, och vi tröstar oss med att vi egentligen är ett mycket humant folk, som gärna vill hjälpa, om vi bara kunde. Egentligen är vi som kustbor, ´vilka från stranden betraktar ett strandat fartyg, beklagar sjömännens öde, diskuterar olika räddningsmedel men ingenting göra.”
Ville vi, kunde vi göra ganska mycket, skrev Gillis. Sverige hade inte många judar tidigare, och de som bodde här gjorde imponerande insatser både kulturellt och socialt. Sverige som tidigare inte fått ta mot många flyktingar hade säkert råd att ta emot några tusen judiska flyktingar. Men man tänkte alltför kortsiktigt, talade t.ex. bara om dagens arbetsmarknadsläge.
”Judefrågan måste ses på mycket längre sikt. Kristna folk har i århundraden drivit judar från land till land. Men i länder där de har de fått verka fritt som medborgare, där har deras initiativkraft, erfarenhet och begåvning fått stor betydelse. De judiska flyktingarna från Tyskland är inte bara barn och åldringar, proletärer och intellektuella.
Flertalet är duktigt, kunnigt och begåvat folk med en ofta omfattande utbildning. De skulle i en framtid kunna göra vårt folk betydande tjänster. Sverige skulle ej förlora på att visa en smula generositet mot dessa förföljda till en långsam svältdöd dömda människor. Sveriges exempel skulle kanske bli en maning till efterföljd. Åtminstone skulle man kunna hoppas att nordiska samarbetet beträffande de judiska flyktingarna småningom skulle få mer humana former. Det är nämligen föga heder för de nordiska länderna att som tyvärr understundom har skett jaga en stackars jude eller judinna från det ena skandinaviska landet till det andra med tre månaders andrum i varje land.
Men om inte svenska staten kan göra något stort, så kunde kanske många svenska hem åta sig att ta emot något judiskt barn, på samma sätt som många tog tyska barn under första världskriget. De österrikiska barnens nöd är stor, både materiellt och andligt.
De judiska barnen lider av de nuvarande förhållandena. De hotas och förföljs på gatorna. De isoleras i särskilda skolor. De förbjuds leka i Wiens parker eller att i sommarhettan resa utanför Wien. Denna fruktansvärda förföljelse måste märka dem för livet. Är det inte under sådana förhållanden nödvändigt, art vi i vår skyddade tillvaro försöker göra något?Tyskland kanske säger nej, men saken måste undersökas. Kostnaden för Sverige blir liten och det finns säkert många familjer som ställer upp, bara pressen sprider idén.
Ja, jag tror att många svenska hem med glädje skulle begagna ett sådant tillfälle att hjälpa i stället för att sitta med armarna i kors.
Och svenskar som har judiska släktingar i Tyskland borde få rätt att ta dem till Sverige och försörja dem här. Det gäller rätt få personer, och det är ett svenskt intresse att skydda dem, när vi ny känner till bojkotten och de brutala förföljelserna. Dessutom borde en jude som vistats mer än ett åt i landet få skydd här som politisk flykting, så att han inte kan skickas tillbaka till Tyskland.Det värsta är att vi understundom rent av hjälpa Det tredje riket i dess judeförföljelser. Om vi än en gång använder bilden av det på vår kust strandade fartyget, finner vi, att vi ej endast står som passiva åskådare på stranden, utan att vi till vår förfäran då och då är med om att driva de räddningssökande ut i havet.
Jag erkänner till fullo de oerhörda svårigheterna med detta problem. Men jag anser dock det ständiga resonemanget: om ingen annan hjälper, kan vi ej heller hjälpa, meningslöst. Vi kan, om vi vill, göra oändligt mycket mer än vad vi gjort. Vi kan också visa andra länder framkomliga vägar. En svensk folkopinion måste skapas, som inte nöjer sig med de nuvarande förhållandena. En ny aktivism måste väckas till liv – en aktivism att hjälpa. Länge nog har det talats om vårt folks stora humanitet. Det vore i hög grad önskvärt, att myten om humanitet blev verklighet.
Gillis Hammar””
En blogg om Kalmar- och Ölandsregionen igår idag och imorgon. 