På Soldalens särskilda boende i Köpingsvik hänger de gamla ordningsreglerna 30talets ålderdomshem kvar på väggen. Det är en påminnelse om en annan tid, och en annan syn på äldrevård.
De ”å hemmet intagna” ska ”iakttaga ett sedligt och ordentligt uppförande” och lyda föreståndarinnan. Svordomar var bannlysta och de ”intagna” hade arbetsplikt och var tvungna att stiga upp och att äta och lägga sig vid fasta, bestämda tider. Bön var obligatoriskt två gånger om dagen, även besök på söndagens andaktstund.
Sådana var ordningsreglerna för Köpings sockens ålderdomshem på 30talet, som ni kan läsa nedan.
Disciplin ansågs viktigt för en fungerande vård. Slapphet och för mycket fritid ansågs nedbrytande för moralen och kroppen.
Köpingsvik fick sitt moderna ålderdomshem, Soldalen, under andra hälften av 30talet. Det är samma byggnad som rymmer det särskilda boendet idag. Köpings kommun hade då köpt en tomt av Axel G Johnsson, som hade emigrerat till USA. Där byggdes det nya hemmet. Ordningsreglerna är från Soldalens första år och har undertecknats av fattigvårdsstyrelsens ordförande mellan åren 1937 till 1942, Thorsten Hildebrand.
Den gamla fattiggården fanns uppe i Källingmöre. Där hade man haft en fattiggård i nästan 40 år innan Soldalen byggdes. Arbetsplikt rådde inom fattigvården, och åldringsvården och man hade ett jordbruk på platsen, med män som skötte den delen av arbetet.
1918 års lag
På den tiden Soldalen byggdes lydde åldringsvården ännu under fattigvårdslagstiftningen, som synes under punkt 8 i ordningsreglerna.
1918 fick Sverige en fattigvårdlag som var revolutionerande på många sätt. Alla lagar dittills som rörde fattiga och äldre hade pratat om att ”överheten” av ”barmhärtighet” hjälpte svaga och fattiga som inte hade någon som kunde hjälpa dem att försörja sig, t.ex. på ålderns höst.
”Fattigvården är en barmhärtighet varpå den fattige ej kan pocka” stod det i 1871 års lag. Fattigvård och åldringsvård var ingen rättighet för den behövande.
Detta ändrades helt med 1918 års lag. Den fastslog att även den fattige, sjuke och gamle har rättigheter och att samhället har SKYLDIGHETEN att hjälpa de nödlidande. (källa) Lagens inledande ord var dessa:
”Befinnes minderårig eller den, som i följd av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter är oförmögen att genom arbete försörja sig, sakna medel till sitt livsuppehälle, skall han, där hans behov icke annorledes avhjälpes, erhålla fattigvård…” (Källa)
Med tiden har man även släppt ideer om arbetsplikten för de gamla. Äldreomsorgen idag har utvecklats till att mer och mer handla om frivillighet och respekt för individen. Även om mycket återstår att göra för att förbättra vården och omsorgen kan vi iallafall vara glada att samhället utvecklats.
Anställningsvillkor
Men inte bara synen på de ”äldre” har ändrats. Även synen på de anställda som hjälper de äldre.
De som anställdes för att sköta de äldre var ofta kvinnor. På Soldalen och dess föregångare i Källingmöre anställdes föreståndarinnor och vårdare som ofta fick en ganska låg lön. Deras arbetstider var dessutom ofta längre än arbetande mäns arbetstider och oregelbundna. Inom kvinnoyrkena ”vårdare” och ”sköterska” fick man reglerade arbetstider och åtta timmars arbetsdag först flera år efter att det blivit norm på manliga arbetsplatser.
På 50talet och 60talet utvidgades vården med den första hemtjänsten, hemsamariterna. De som jobbade med det hade deltidsjob, oregelbundna arbetstider, delade turer, dåliga anställningsförhållanden och usel lön. Samma anställningsförhållanden gällde snart inom hela åldringsvården.
Inom vården och omsorgen gick man från 60-80 timmars arbetsvecka till deltid. Det kan på ytan verka vara stora förändringar. Men i grunden är det samma syn på yrket som ett ”specialfall”. man har inte haft samma arbetsförhållanden för kvinnor som för män. Kvinnodominerade yrken har haft osäkra arbetstider, osäkra anställningsförhållanden, etc, etc.
Deltid som norm, låg lön och delade turer inom vård och omsorg är de sista resterna av anställningsförhållandena i det gamla fattigvårdsssystemet.
Denna vecka som varit beslöt Borgholms kommunfullmäktige att införa heltid som norm inom omsorgen och att arbeta bort de delade turerna. Det är bra. Men det har tagit lång tid. Det är de sista resterna av den gamla fattigvårdens syn på fattiga och på de som arbetar med fattiga som renas bort.