Lördagen den 19 augusti 1916 publicerade tidningen Kalmar en artikel om ölänningarna ”förr i världen”. Det var en text av Karl Anders av Kullberg, son till en biskop i Kalmar stift, från 1845 som de återpublicerade. Enligt den kunde man beteckna Öland som ”Sveriges Korsika”, dvs som ett område av landet där alla män bär vapen och man alltid har nära till slagsmål och där slagsmålen inte sällan slutar med blodsutgjutelse.
Hur sann denna beskrivning av Öland förr är, kan man fråga sig. Det nog mest handlat om svenskens fördomar mot ölänningar.
På 1800-talet fanns ännu en utpräglad ”rasism” mellan olika landskap i Sverige. Det skulle dröja 20 år till tills svensken fick röra sig fritt i sitt eget land, utan pass. Vid denna tiden, 1845, hade städerna ännu stadstullar och prästen godkände alla in. och utflyttningar från socknen eller församlingen och du var tvungen att bära hans dokument som ett inrikespass vid resor inne i landet. Landsändarna var i hög grad isolerade från varandra och när så är fallet växer fördomar fram som ogräs ur marken. ”Smålänningen är snål” och ”skåningen är fet” norrlänningen ”tystlåten och blek” och ölänningen är som sagt snar att hugga ihjäl sin granne med en kniv.
Tidningen Kalmar antog att det låg något i myterna, när de skrev inledningen till texten år 1916:
”Det är att lägga märke till, att detta skrevs 1845, och att således en ny tid brutit in även över Öland, i det öns forna isolering blivit hävd och kultur och humanitet trängt igenom och mildrat och dämpat det fordom karakteristiska för det öländska gemytet och sinnelaget. Skildringen är onekligen ett intressant kulturdokument från Öland för 70 år sedan…”
Fördomar till trots, så kan det ju varit så att Öland hade problem med mord och brottslighet. Jag hoppas kunna titta på statistiken över mord och mordförsök på Öland från 1800-talet för att ta reda på hur det egentligen förhöll sig. Hur som helst, som tidsdokument är texten charmig.
Här har ni artikeln av Karl Anders av Kullberg från 1845.
********
På en sednare tid hafva åtskilliga mord blifvit begångna på Öland, mord af hejdlös ilska, af djurisk blodtörst, der offret blifvit sargadt och misshandladt ännu sedan det upphört att andas, mord, som i all sin vildhet erinra om Korsikas vendetta och Syriens assassiner.
Med en viss fruktan genomvandrar man de förfallna, men ännu i sitt förfall arkitektoniskt sköna hvalven af Borgholms slott. Hvart ögonblick fruktar man att bakom någon pelare upptäcka en förstucken röfvare, som på god öländska tillropar en det till konstterm blifvna uttrycket: ”Pengar eller döden!” Denna barbenta muskulöse figur, som på en raggig Ölands-klippare, tyglad med låggrimma, galopperar alfvaren utåt, har han icke ett visst slägttycke med med en kalabresisk röfvare, som på afstånd observerar sitt rof, och ger icke sjelva det ödsliga nakna landskapet ett slags illusion åt en dylik föreställning?
Stackars Öland! Det är med henne som med vissa damer, hvilka, endast de låtit ett äfventyr komma sig till last, få tusende på sin räkning. Ingen är gifmildare än förtalet. Det ger alltid på köpet. Men Öländningen kan säga med Maria Stuart att han är bättre än sitt rykte. Oländningen får icke bedömas efter den måttstock, hvarmed man mäter svenska national-karakteren i allmänhet. Sjelva hans mörka hy, hans mörkbruna, ej sällan svarta öga, hans Öfverhufvud dunkla sydländskt starka hårväxt, hans snabba ordsväljande uttal, allt ger till känna att ett varmare blod än hos nordbon i allmänhet ilar i hans ådror och kokar rodnaden på hans kinder.
Ni gör på Öland samma erfarenhet som t. ex. i trakten af Rom, att mannen i allmänhet är mager, småväxt, muskulös, qvinnan jemförelsevis stor, starkbyggd och fyllig. Mankönet på Öland har sällan något af östgötens goda hull eller skåningens fett: han har icke samma resurser till flegma som hans bröder inom andra provinser. Hans lilla, smidiga, muskulösa figur fogar sig lätt efter uppbrusningen af en liflig eldfängd själ, och hans passioner hållas icke i band af en otymplig tung gestalt, som fordrar utomordentliga hästkrafter för att rätt komma i rörelse. Öländningen och blekingsbon äro nordens italienare.
En plägsed, gemensam för trakten kring Borgholm och trakten kring Rom är också det beständiga bärandet af vapen. Ingen öländning går — för att hämta en liknelse ur Frithiof — ensam: hans knif följer med. En öländning är icke rätt hemmastadd med sig sjelf, då han icke i sin bröstficka känner detta vapen, som med sin breda sextumsklinga godt håller en stillett stången. Och emellan handen och knifven råder vanligen af gammalt en dragningskraft, som i yttersta rummet utöfvar sitt inflytande på knifven. Det heta blodet kokar upp, och det kalla stålet blottas. Gräl slutar i blod. Denna plägsed är, kanske mer än mången tror, en orsak till de mordiska uppträden, som vanfräjdat Öland.
Det vademecum på godt och ondt, som öländningen i sin knif för med sig, har ofta visat sig verksamt i det sednare. Under det äfventyriska lif, denne öbo ofta nog förer, en amfibie delad mellan vågen och fasta landet, är visserligen ifrågavarande ”re- med” — såsom Ölands-språket sjelft uttrycker sig — för honom af yttersta vigt. När det på ett torskfiske utåt Östersjön, då skotet med vanlig öländsk sorglöshet och likgiltighet för faran blifvit alltför hårdt surradt, gäller att i hast kapa ett tåg och låta seglet fladdra löst för en plötslig vindstöt, när vid en Kalmar-färd på bräcklig vår-is släden ligger i vaken och det gäller att lossa hästarna ur seldonen, då är ölands-knifven en hjelpare i nöden. Men vid auktioner och marknader, vid ting och uppbördstämmor, då brännvinet spelat sin roll och ruset ger efterpjesen, utan tvifvel vore det då lyckligt att knifvarne låge fjärran, att gränsen mellan örfilar och mordhugg icke vore så lätt att i fyllan öfverspringa…
Öländningen är hvad man gjort honom till: förtryckt har han blifvit lömsk och hämdgirig. Religiöst vanvårdad, har han bildat sig ed egen lära om tillåtet och otillåtet, om dygd och last. Han har lagt sig i försåt för sina länsmän. Han har disputerat med sina själasörjare derom att tillgrepp af mat, då man är hungrig, aldrig kan vara något syndigt. En dylik moral är, om man så vill, naiv — riktig är den icke. Men den skall dock finna insteg hos råa sinnen, såvida frön till bättre åsikter icke i tid hos dem nedläggas.
I öländska lynnet ligger en utomordentlig energi. Man bör tillbringa någon del av bergseltiden på Öland för att se hvad arbete, i detta ords mest tilltagna bemärkelse, vill säga. Nattens hvila är inskränkt till ett par timmar, tillbragta på en slinder eller en skulle. Dagens möda är utsträckt till fem-sjettedelar af dygnets timmar. Och denna verksamhet är ingen sömnig, lam, kraftsugen verksamhet: det är ett arbete med lif och nerv, med lust och glädje: I en blink är hösäcken fylld: under en sång är tunnlandet afmäjadt — mödan är en fest.
Å en annan sida få vi visserligen ej heller dölja att vi sett ölandningar i en timmas tid munhuggas, hårhuggas, sparkas, rifvas och slåss utan att, som det tycktes, ringaste matthet på denna njutning ville Iåta känna sig hos någondera af kontrahenterna. En del af det i vår för utflyttningar böjda tid utvandrade berserks-raseriet tyckes ha glömt sig kvar på Öland. Man slåss der mera con amoro än annorstädes inom våra landamären. Troligtvis finnes inom Sverige intet provinsfolk med mera personlig oförvägenhet, med mera beslutsamhet i faran än öländingen.
Det är ingen ovanlighet att, då öfvergången af sundet är förenad med det ögonskenligaste äfventyr, då is och vatten slitas om herskarväldet öfver den blanka ytan, en öländning kämpar sig, med två tjog ägg under armen, en lifsfarlig väg på för foten plaskande isstycken och återvänder med sin riksdaler, efter några doppningar i vakarne, till de väntande i hemmet. Att vid ett fiske väderdrivas ikring Östersjön räknar icke oländingen som något särdeles äfventyr, och att vid ett plötsligt yrväder, som med gnisslande raseri kastar sig öfver den flacka isytan, på några hundra alnars afstånd från hemmet omöjligen kunna nå det, utan tvingas tillbringa sin natt i snön, hör till hvardagstilldragelser bland dessa insuliner. Med ett ord: naturen uppammar öländningen till oförvägenhet och till förtroende på egen kraft i vådan.
Vore han mes eller rådlös, skulle intet Phoenix-kompani i verlden våga övertaga hans lif till försäkring. Man må dock icke av dessa våra anmärkningar öfver öländningens personliga oförskräckthet låta leda sig till den öfvertygelsen att han i en erövrares hand vore särdeles användbar som krigare. Öländningen är utom synkretsen af sin ö icke densamme som inom den. Vid Hultsfred med musköten på axeln, iklädd beväringsuniformen, igenkänner man ej mera i honom den genuine öländning, som klyfver vågen utanför Refsudden och Mörbylånga eller tämjer sin vrenskade fåle på alfvar-sluttningen. Öländningen är till hafts bortkommen så snart hän icke kan beräkna afstånden efter sina långs kusten strödda hvitmenade kyrkor, så länge han icke på alfvar-sträokningen ser det långa ledet af qvarnar välkomnande lyfta sina armar i höjden.
Han älskar sin i det hela fula, flacka, blåsiga ö, den sten- och skördrika, liksom lappen älskar sina eviga snöfält; och ju längre han aflägsnas från sitt land, desto mer tappar han af sin nationalitet. Däremot om fientligt våld hotar hans kust, om främmande hatade flaggor svärma i Östersjön, om en erövrare sätter sin tunga jernskodda fot på den strand, han kallar sin, då finnes hos öländningen utvägar till det mest lysande sjelfförsvar — på sjön har han pröfvat så mången storm att han väl en gång kan visa verlden hvad en landstorm, i ordets fruktansvärdaste, beslutsammaste, mest nationella mening, vill säga.
Öländningen bör vara oöfvervinnerlig, då han strider för sitt land, ty Ingen älskar sitt land så som han. Öländningen, har, med ett ord, sina goda sidor, hvilka med full säkerhet kunna antagas öfverväga de dåliga. Han är, i likhet med sina hästar, ej sällan istadig och bångstyrig, någon gång skygg och ilsken, men seg, men ihärdig, säker på foten och rask i loppet.
Bild:
En blogg om Kalmar- och Ölandsregionen igår idag och imorgon. 
2 reaktioner till “1845: ”Ölänningarna, Sveriges mordlystna italienare.””