Vildsvin och kungligheter på Öland

Vildsvin och kungligheter på Öland

Att vildsvin finns på Öland vet de flesta. De var länge utrotade här men för ett antal år sedan siktades de igen i våra skogar. Troligen hade de simmat över hit. Simmande vildsvin har siktats flera gånger i kalmarsund. Att de siktats nära Solliden är inte att förvåna. Vildsvinen är tätt förknippad med våra kungligheter här på vår ö.

I vintras kunde vi höra att vildsvinet siktats i Slottskogen vid Borgholm. Eller iallafall hade man siktat vildsvinsbajs. Vildsvinet, eller svinen, har inte hörts av på ett tag, men det, eller de, kan mycket väl vara kvar i området. Måhända kanske vår jaktintresserade kung får kavla upp ärmarna och i egen hög person avskjuta vildsvin på hans Solliden om några år? Vem vet?

Vildsvin har funnits på Öland länge. De fanns här redan på stenåldern. De utrotades på 1600talet, återplanterades av kung Fredrik 1 1723, för att utrotas igen några decennier senare. Dagens vildsvin härstammar från inplanterade vildsvin på 1800talet. Det var godsherrar på olika gods i Mellansverige och Småland som förvarade dem innanför stängsel och sköt av dem då de ville festa. Svinen tröttnade på att vara middagsmat åt godsherrarna och började rymma från godsen på 80talet. Därifrån spreds de över hela syd- och mellansverige, inkluderat Öland.

Men denna berättelse handlar om forna tiders Öland och om våra kungars förkärlek för vildsvinsjakt. Vi ska börja med kung Erik den fjortonde på 1500talet.

Erik den fjortonde

Öland var en gång svenska regenters jaktmark. Det var hit de åkte om de ville roa sig med jakt.

En släkting till vår kung lär enligt legenden ha haft problem med vildsvin på Öland på 1560talet: kung Erik den fjortonde. Ett vildsvin lär nästan ha dödat honom vid en jakt i Köpingsvik.

I Kalmar slott, Erik den fjortondes gemak, finns det en bild på en vildsvinsjakt från kungens tid, 1560talet.

Skärmklipp

Det finns en lokal legend om denna bild. Svenska Dagbladet återgav legenden den 7 november 1943 så här:

”Invid taket i Erik XIV :e gemak i kalmarborgen finnes en fris av gips med ett jaktmotiv, och kring denna  berättar legenden: ”Under en jakt på Öland vid Köping var konungen nära i att bli dödad av ett vildsvin; han kastades kull, och den retade galten skulle just rista upp honom med sina betar, då en med jakthorn försedd livtjänare räddade sin herre genom att i sitt horn blåsa en så väldig fanfar att vildsvinet vände sig om. Den mannen adlades under namnet Horn, och den som dödade besten kallades Swinhuvud. En annan korpulent jägare, som ropade hallo så väldeliga, att han blev hes för alltid, bar från den dagen namnet Bråkenhjelm.”

Myten är en myt. Men det kan mycket väl ligga ett korn av sanning bakom denna myt.

Johan den tredje

Kung Johan den tredje efterträdde Erik den fjortonde. Det är denna kungen vi har att tacka för att slottsruinen är så pampig som den är idag. Han såg till att de lokala fogdarna uppbådade öländska bönder till slottsbygget. varje dag skulle 20 lokala män delta vid bygget. Skedde inte det straffades socknarna runt slottsbygget strängt.

Johan den tredje använde Öland som sina jaktmarker. 1572 gav han ut ett dekret där han förbjöd all jakt på högvilt, däribland vildsvin, på ön. Dödsstraff påbjöds för olovlig jakt vid ”tredje resan olovlig jakt”, dvs då en person för tredje gången påkommits med att jaga på ön.

I dekretet förbjöds även ölänningarna att ha hundar…

Kungens omsorger till trots försvann vildsvinen från ön på början av 1600talet. Bönderna på ön var nöjda med det. Vildsvinens bökande hade ju ställt till mycket för dem.

Fredrik den förste

Men lugnet tog slut med kung Fredrik den förste som 1723 utplanterade 40 vildsvin på ön. han lär ha fört upp dem till Källa hage där de göddes med rovor och sen släpptes ut.

De spred sig snabbt över ön och bönderna blev så upprörda över svinens bökande på deras marker att klagade till regering och riksdag. De var inte lika förtjusta i svinen som kungligheterna var.

1741 besökte Carl von Linné Öland och skrev i sin dagbok att att vildsvinen ”såsom en plog marken uppgräva och i åkrarna säden nedtrampa”. 

Ett antal år efter Linnes besök beslöt riksdagen 1750 att vildsvinen skulle utrotas och efter ett antal år var de utrotade igen, till de lokala böndernas stora lättnad.

Att vildsvin siktats nära det kungliga Solliden är med andra ord inte konstigt. Vildsvin och kungligheter hör ihop med varandra på vår ö.

Källor, huvudsakligen

* https://www.svd.se/arkiv/1943-11-07/26
* Sydved.se

Annonser
Om ordningsregler på Soldalens ålderdomshem från 30talet

Om ordningsregler på Soldalens ålderdomshem från 30talet

På Soldalens särskilda boende i Köpingsvik hänger de gamla ordningsreglerna 30talets ålderdomshem kvar på väggen.  Det är en påminnelse om en annan tid, och en annan syn på äldrevård.

De ”å hemmet intagna” ska ”iakttaga ett sedligt och ordentligt uppförande” och lyda föreståndarinnan. Svordomar var bannlysta och de ”intagna” hade arbetsplikt och var tvungna att stiga upp och att äta och lägga sig vid fasta, bestämda tider. Bön var obligatoriskt två gånger om dagen, även besök på söndagens andaktstund.

Sådana var ordningsreglerna för Köpings sockens ålderdomshem på 30talet, som ni kan läsa nedan.

Disciplin ansågs viktigt för en fungerande vård. Slapphet och för mycket fritid ansågs nedbrytande för moralen och kroppen.

Köpingsvik fick sitt moderna ålderdomshem, Soldalen, under andra hälften av 30talet. Det är samma byggnad som rymmer det särskilda boendet idag. Köpings kommun hade då köpt en tomt av Axel G Johnsson, som hade emigrerat till USA. Där byggdes det nya hemmet. Ordningsreglerna är från Soldalens första år och har undertecknats av fattigvårdsstyrelsens ordförande mellan åren 1937 till 1942,  Thorsten Hildebrand.

Den gamla fattiggården fanns uppe i Källingmöre. Där hade man haft en fattiggård i nästan 40 år innan Soldalen byggdes. Arbetsplikt rådde inom fattigvården, och åldringsvården och man hade ett jordbruk på platsen, med män som skötte den delen av arbetet.

1918 års lag

På den tiden Soldalen byggdes lydde åldringsvården ännu under fattigvårdslagstiftningen, som synes under punkt 8 i ordningsreglerna.

1918 fick Sverige en fattigvårdlag som var revolutionerande på många sätt. Alla lagar dittills som rörde fattiga och äldre hade pratat om att ”överheten” av ”barmhärtighet” hjälpte svaga och fattiga som inte hade någon som kunde hjälpa dem att försörja sig, t.ex. på ålderns höst.

”Fattigvården är en barmhärtighet varpå den fattige ej kan pocka” stod det i 1871 års lag. Fattigvård och åldringsvård var ingen rättighet för den behövande.

Detta ändrades helt med 1918 års lag. Den fastslog att även den fattige, sjuke och gamle har rättigheter och att samhället har SKYLDIGHETEN att hjälpa de nödlidande. (källa) Lagens inledande ord var dessa:

”Befinnes minderårig eller den, som i följd av  ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps-  eller själskrafter är oförmögen att genom arbete  försörja sig, sakna medel till sitt livsuppehälle, skall han,  där hans behov icke annorledes avhjälpes, erhålla fattigvård…” (Källa)

Med tiden har man även släppt ideer om arbetsplikten för de gamla. Äldreomsorgen idag har utvecklats till att mer och mer handla om frivillighet och respekt för individen. Även om mycket återstår att göra för att förbättra vården och omsorgen kan vi iallafall vara glada att samhället utvecklats.

Anställningsvillkor

Men inte bara synen på de ”äldre” har ändrats. Även synen på de anställda som hjälper de äldre.

De som anställdes för att sköta de äldre var ofta kvinnor. På Soldalen och dess föregångare i Källingmöre anställdes föreståndarinnor och vårdare som ofta fick en ganska låg lön. Deras arbetstider var dessutom ofta längre än arbetande mäns arbetstider och oregelbundna. Inom kvinnoyrkena ”vårdare” och ”sköterska”  fick man reglerade arbetstider och åtta timmars arbetsdag först flera år efter att det blivit norm på manliga arbetsplatser.

På 50talet och 60talet utvidgades vården med den första hemtjänsten, hemsamariterna. De som jobbade med det hade deltidsjob, oregelbundna arbetstider, delade turer, dåliga anställningsförhållanden och usel lön.  Samma anställningsförhållanden gällde snart inom  hela åldringsvården.

Inom vården och omsorgen gick man från 60-80 timmars arbetsvecka till deltid. Det kan på ytan verka vara stora förändringar. Men i grunden är det samma syn på yrket som ett ”specialfall”. man har inte haft samma arbetsförhållanden för kvinnor som för män. Kvinnodominerade yrken har haft osäkra arbetstider, osäkra anställningsförhållanden, etc, etc.

Deltid som norm, låg lön och delade turer inom vård och omsorg är de sista resterna av anställningsförhållandena i det gamla fattigvårdsssystemet.

Denna vecka som varit beslöt Borgholms kommunfullmäktige att införa heltid som norm inom omsorgen och att arbeta bort de delade turerna. Det är bra. Men det har tagit lång tid. Det är de sista resterna av den gamla fattigvårdens syn på fattiga och på de som arbetar med fattiga som renas bort.

Ottenbyskandalen 1895 -1896, en av våra första djurskyddsdebatter

Ottenbyskandalen 1895 -1896, en av våra första djurskyddsdebatter

En höstdag 1895 upptäckte en reporter från tidningen Barometern i Kalmar ett antal vanvårdade och mycket illa skötta hästar nere i hamnen. Efter lite efterforskning kom han fram till att hästarna kom från Ottenby stuteri, eller remontdepot, som det benämndes. Han skrev en artikel om de vanskötta djuren. Artikeln i Barometern uppmärksammades i hela Sverige. I synnerhet när lokala journalister över hela landet upptäckte vanvårdade hästar i flera av landets kavalleriregementen. Alla de vanvårdade hästarna hade en sak gemensamt: de kom från Ottenby .

Arrendatorn av Ottenby, August Ridderstolpe, en av Sveriges ledande experter på hästavel, använde en ny metod från Ungern som gick ut på att hästarna skulle gå fria i stallarna. Samtidigt sparade han pengar genom att inte köpa in tillräckligt med foder eller anställa personer som skulle sköta hästarna. Hästarna fick så lite vatten att de tvingades dricka vatten ur havet. Man ryktade inte hästarna och rengjorde inte stallarna dagligen, inte ens varje månad , så hästarna vadade till slut i avföring (en meter avföring rapporterade tidningarna). Resultatet var katastrofalt.

Skandalen inleddes med en artikel i Barometern. Barometern upptäckte att samtliga hästar från Ottenby som passerade Kalmar var vanvårdade. Barometerns skriverietr fick stor spridning och uppmärksammades av pressen i huvudstaden.

SVD 4 oktober 1895.

Inom kort fanns det artiklar i hela landsbygdspressen om ”ottenbyarna” som hästarna döptes till. Huvudstadspressen återgav skräckrapporterna från hela landet. Den 11 oktober skrev man i SVD om hästar som anlänt till Malmö och Östersund.

Landskrona hade fått 10 hästar från depoten och där var upprördheten stor över de vanskötta djuren, speciellt över en av hästarna, som var riktigt illa däran. Så här beskrev SvD 9 oktober 1895  det  ”skandalösa… upprörande djurplågeriet” som upptäckts i där.

”Och likväl hade vi ännu inte sett det värsta. Ute i sjukstallet fanns den tionde af de hitsända Ottenbyhästarna. Det var ett stort djur, som med all säkerhet hade varit grannt att skåda då det inköptes, nu var det till ytterlighet afmagrat, refbenen stodo ut på båda sidorna med djupa insjunkningar mellan varje ben, ryggmusklerna tycktes totalt afsaknas på korsryggen och klinkerna hängde huden ned efter benstommen, halsen, en gång kraftigt byggd var förfärligt mager, blicken slö, ena frambenet svullnadt. Vad det stackars kräket måste lidit innan det ändtligen flyttade från depoten…”

I samma tidning rapporterade man samma dag från Göteborg:

I riksdagen

Försvaret gjorde en egen utredning under vintern och saken avhandlades i riksdagen under våren 1896. Svd 28 april 1896 rapporterade om några av de upprörda riksdagsmännens kommentarer.


Resultatet av riksdagsdebatten blev en översyn och reform av hela remontsystemet. Man skulle nu inspektera remonterna bättre för att undvika vanskötsel av hästarna.

Inför rätta

På sommaren 1896 ställdes Ridderstolpe inför rätta på Öland för vanvård av hästarna och misskötsel av sitt ämbete.

Ridderstolpe försvarade sig med att han bara följt regelverket  och påstod att han levererat fina hästar. Alla hästar som levererats från Ottenby var i bra skick när de lämnade stuteriet, sa han till sitt försvar, ”vad som därefter vederfarits dem, kan icke förebrås mig”.
Skulle hans ord varit sanna skulle alltså alla de olika bolag och privatpersoner som levererade hästarna till landets olika regementen ha misskött just Ottenbyhästarna, och inga andra stuteriers hästar. Det påståendet föll på sin egen orimlighet.

De anställda i Ottenby vittnade om att Ridderstolpe ljög, t.ex kusken Erik Kjellin (tidningen Kalmar 18 juli 1896):

”att så vidt han kunde förstå den af depotchefen uppgjorda fodeeordning, hvilken vintern 1894—1896 tillämpats förefölle honom i hög grad olämplig, dels för att hästarne fått för mycken föda en gång om dagen, agen och nattetid allt för länge fått undvara föda; att den halm, som utströtts i boxarne på f.m. vanligen förtärts, så att hästarne fatt ligga på en af deras egna exkrementer uteslutande bildad bädd. hvilken när boxarne första gången under vintern eller på nyåret derifrån blifvit befriade, varit så hög att den nått till klubborna: att hästarne här igenom blifvit i hög grad smutsiga och fulla af ohyra, hvarförutom de under vintern varit sjuke och afmagrat i betänklig grad…”

Erik Kjellin berättade att betesmarken var dålig, och hästarna utfordrades sällan under sommaren. Dessutom var vattentillgången dålig. Hästarna törstade eftersom de aldrig leddes till brunnarna eller till dammen vid gården. Kjellin berättade att de anställda gjort annat arbete åt Ridderstolpe än de var anställda för, och som han gjorde sig rik på.

Soldater på besök hade hånat de vanvårdade hästarna, vittnade han. En häst, ”nr 190”, var orörlig pga svält, och så mager och knotig att soldaterna hängde sina kappor på benen som stack ut.

Dom föll i augusti. Tidningen för Vänersborgs stad rapporterade den 27 augusti att Ridderstolpe dömdes att betala 900 kronor för vårdslöshet, försummelse och oförstånd, och dvs för att ha misskött sitt ämbete.


Efter en debatt i ett år i media och riksdag, och efter rättegången, tvingades Ridderstolpe lämna Ottenby, 1896. Efter domen sparkades han.

”Ottenbyare”

För träskulptören Döderhultaren kom skandalen att betyda mycket. På vintern 1895 upprördes han som så många andra av djurplågeriet. Han gjorde små trästatyetter av hästarna som han sålde för 25 öre styck.

Det var just dessa träskulpturer av de magra hästarna som gjorde att han blev berömd. 13 år efter skandalen fick redaktören för tidningen Söndags-NisseHasse Zetterström (”Hasse Z”) en av de små skulpturerna i sin hand. Vid denna tid var konstnären endast känd lokalt, i Oskarshamn. Hasse Z beställde genast fler prover på Döderhultarens skulpturer för en utställning han skulle hålla. Denna utställning, Karikatyrutställningen i Stockholm 1909, gjorde Döderhultaren känd nationellt.

Ottenby

Ottenby nämns för första gången under medeltiden, och då som ett klosters egendom. När Gustav Vasa tar makten på 1520talet förstatligar han stora delar av kyrkans egendom, bland annat Ottenby, som blir kungsgård.

Det var från Ottenby kungens jaktmarker i Södra Öland sköttes och det var därifrån man utgick då man byggde Karl X Gustafs mur, för att underlätta jakten på ön.

Mot slutet av 1700talet arrenderade familjen Von Roxendorff Ottenby och anlade ett stuteri för hästar där. Under Carl Gustaf von Roxendorff och hans son Adolf hade verksamheten ett gott rykte. Stuteriet lades ner då staten övertog gården. 1831 återupptods stuteriverksamheten där i statens regi och pågick till 1893 då Ottenby återigen utarrenderades till en privatperson, Fredrik August Ridderstolpe (1842-1930). Han drev vidare stuteriet som en remontdepot som levererade avelshästar till försvaret. Vid tiden för skandalen fanns ca 200 hästar där.
Sen 1935 är Ottenby kungsgård ett statligt byggnadsminne. Gården ägs av staten och brukas av familjen Wiström.

 

 

En rundtur i Köpingsviks kyrkotorn

En rundtur i Köpingsviks kyrkotorn

Hur ser det ut i tornet på Köpingsviks kyrka? 2016 klättrade jag och den dåvarande kantorn Sigvard Carlsson upp i tornet och jag fick då se hur det ser ut där uppe, och njuta av den fantastiska utsikten.

Troligen har det funnits fyra kyrkor på den plats där Köpingsviks kyrka idag står. Först en gammal stavkyrka runt år 1000. Sen den medeltida kyrkan som revs 1805. Den ersattes av en slarvigt byggd kyrka som man var tvungna att riva 1953, med undantag av just tornet, som sparades åt eftervärlden. Den nya kyrkan invigdes 1955.

Johannes Haquini Rhezelius teckning från 1634 visar hur kyrkan såg ut en gång i tiden. På den tiden hette kyrkoherden Stephanus Jonae Lippius. Han blev pastor 1613 och var pastor i nästan  40 år i Köpingsvik, eller Köping, som det hette då. När han dog tog hans son över, Jonas Sephani Lippius. Stephanus, hade själv ärvt sitt ämbete från sin pappa  Jonas Gunnari Lincopensis som var pastor 1571 till 1611.
På den tiden gick pastorsämbetet ibland i arv.

Storklockan är gjuten 1622 av Bernet Bondeman och hänger i tornet än idag och ringer in till Gudtjänst, begravningar och dop. Den hängde även där när Rhezelius passerade förbi och tecknade av kyrkan. Den ser ni på bilden här nedan.

Och vad vore mer passande när man ser en gammal kyrkklocka än att minnas Edvard Perssons ord om klockorna i Gamla Stan?

Hör i kvällens strid hur klockorna ringa
från en svunnen tid en hälsning dem bringar.
Än lever gamla grändens poesi
dess harmoni dess melodi.
En sång dej hälsar när du kommer till världen
dess klang dej följer på den sista färden.

Underbara silverklara klockor
som gav mitt liv sin melodi

Klockor ni som ringt oss samman till strider.
Klockor som ringt till lyckliga tider.
En klang av vår historia ni bär
den klang är oss alla kär.
Den é för kungar och för tiggare lika
när jag bärs bort en gång ska ni ej svika.

Underbara silverklara klockor
som gav mitt liv sin melodi.

(Lyssna på sången här!)

 

Följ med på en liten rundtur i tornet 2016. Ursäkta kvalitén på bilderna, de togs med mobilkameran. Som ni kan se finns det en runsten inne i kyrkan som av nån anledning inte finns med i det lilla runmuseet. Den försökte de måla ungefär som man tror att runstenarna en gång målades.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

”Kalmar får en ny idrottsplats, på Fredriksskans!”

”Kalmar får en ny idrottsplats, på Fredriksskans!”

För 101 år sedan

I dessa dagar när kommunens övertagande av Guldfågeln Arena diskuteras kan det vara intressant att titta på tidningen Kalmars referat av debatten den 29/10 1917 när kommunfullmäktige i Kalmar beslöt att bygga en idrottsplats på Fredriksskans. Ironiskt nog kom debatten att handla mer om skydd mot ”osedlig dans av det moderna slippriga slaget”, än om idrott.

Tidningen Kalmar skrev för exakt 101 år sen att kommunfullmäktige beslutat satsa pengar på en ny idrottsplats. 16 miljoner skulle det kosta. Plus 3 miljoner för en ny träbro.

Kommunen hade tre alternativ för bygge av idrottsplats, i kvarteret Aklejan eller Tallhagen eller i kvarteret Gäddan. De två andra alternativen skulle ha blivit dyrare (18,250 och 21,350 kr) så kommunen valde till slut det billigaste alternativet. Men den avgörande frågan för idrottsplatsens placering hade varken med ekonomi eller idrott att göra, utan med dans!

Kyrkan hade nämligen påpekat att det skulle vara störande för patienterna på sjukhuset i Kalmar, som låg vid Stadsparken på den tiden och ”kyrkogårdsfriden” att placera idrottsplatsen vid kvarteret Aklejan (Norr om infarten till badplatsen i Kalmarsundsparken där Liljans vård- och omsorgsboende ligger idag). Och vart än man placerade idrottsplatsen var det viktigt att man undvek dans och musik där, påpekade kyrkan.

”Kyrkorådet har dessutom velat påpeka olämpligheten av att offentlig dansbana anordnas på av staden upplåten mark och av staden bekostad idrottsplats. ”

Debatten om idrottsplatsens byggande och placering inleddes med en diskussion om det kunde passa sig att kombinera idrott och dans. Hr. Schedin inledde. Han ville placera idrottsplatsen vid kvarteret Gäddan, dvs Fredriksskans. Det var hans förslag man diskuterade denna dag. Han reserverade sig dock mot tanken på att anordna dans på idrottsplatsen.

”Debatten, som blev ganska långvarig, inleddes av hr Schedin, som polemiserade mot de av hr Appeltofft åberopade idrottsauktoriteterna vid föregående sammanträdet. Nu sedan kyrkorådet och lasarettsdirektionen uttalat sig emot en idrottsplats i Aklejan, så torde detta förslag kunna anses ur räkningen. Det vore lyckligt; om man även beaktade kyrkorådets synpunkt att dansbana ej bör anläggas på idrottsplatsen. Dans hör egentligen icke till idrott, och skall det nu, som det synes vara meningen, anläggas dansbana, kägelbana och spelsalar där, så blir det ju mera en nöjesplats än idrottsplats… Talaren hade… den åsikten, att Tallhagen vore bästa platsen. Den vore mest skyddad mot vindar, och skillnaden i avstånden till Tallhagen och till Gäddan vore ringa.

Hr K. G., Johansson kunde ej förstå, såsom hr Schedin velat insinuera, att dansen vore osedlig. Dans är ett uråldrigt folknöje här i Sverige och den förekommer även i familjerna. Den vore som ett slags rytmisk gymnastik besläktad med idrotten. Det finnes nog med restriktioner nu för tiden för att tal. skulle vilja vara med på även dansrestriktion. Yrkade avslag på Schedins reservation.”

Ja, så inleddes debatten om den nya idrottsplatsen. Och debatten rullade vidare. En del av de som var positiva till placeringen vid Fredriksskans påpekade att det är bättre att dans arrangeras på de ljusa, öppna ytorna där än i skumrasket bland träden i kvarteret Aklejan.

”Hr Ek ville mot hr Schedics tillvitelse om förändrad åsikt framhålla, att han vid senaste sammanträdet yttrat, att om man kunde få garantier för att marken i kvarteret Gäddan ej skulle sjunka, så skulle han vara mest benägen att avge sin röst för detta… Beträffande dansbanan ville tal. instämma i hr K. G. Johanssons yrkande. Det voro bättre att arrangera dansbana på en så öppen plats som denna än på allehanda undanskymda platser…

Hr Appeltofft ansåg fortfarande att Aklejan vore det bästa förslaget, men då det nu framkommit starka invändningar från kyrkorådet och lasarettdirektionen mot Aklejan, så vore det icke annat att göra än att taga Gäddan för gott. Yrkade bifall till beredningsutskottets förslag…

Fröken Selma Svensson ville instämma i hr Björkmans yttrande. Talaren vore ej någon fiende till ungdomens glädje i själfva dansen, men det vore en himmelsvid skillnad mellan dansen i hemmen, där ungdomen roar sig under föräldrarnas uppsikt, och dans på offentliga dansbanor, dit vem som hela har tillträde. På de offentliga dansbanorna blir dans gärna ett nattnöje, som leder till osedlighet…

Hr Valerius Olsson ansåg det vara lyckligt, om stadsfullmäktige nu kunde till mötesgå idrottsmännens önskan, sedan de förklarat sig acceptera kvarteret Gäddan. Och beträffande vindförhållandena, så kunde det vara skönare att en varm sommardag få öva idrott på en öppen fläktig plats än i Tallhagen, där det då är ohyggligt kvavt. Beträffande dansbanan, så kunde talaren instämma både med hr Schedin, hr Johansson och hr Björkman. Det är riktigt att på våra dansbanor förekommer en dans, som med allt skäl betecknas såsom osedlig. Men det finnes ett slags dans, som kan jämnställas med den ädlaste idrott, och det är våra nationella danser. Ville erinra att på det av oss alla så högt skattade Skansen i Stockholm finnas flera offentliga dansbanor. Men där har ej förekommit någon dans, som kan sägas vara osedlig. Talaren hyste det förtroendet till dem  som få idrottsplatsens ledning om hand, att de skola förebygga sådan dans som av det moderna slippriga slaget…”

Till slut slutade debatten.

”Vid frågans avgörande begärdes votering. Först beslöto stadsfullmäktige med 22 röster mot 6… att i enlighet med beredningsutskottets förslag förlägga en idrottsplats tid kvarteret Gäddan samt ställa ett belopp av 10,000 kr. till drätselkammarens förfogande för planering och iordningställande av området.

Därpå beslöts med 16 röster mot 12 att avslå hr Schedins reservation med yrkande om förbud mot uppförande av dansbana å den blivande idrottsplatsen.”

Förbudet mot dans avslogs och idrottsplatsen kunde byggas efter en lång dags debatt om dansens förmenta skadlighet efter kyrkans utspel

Det är troligen så att idrottsplatsen på Fredriksskans ligger där den ligger bara för att kyrkan uttalade sig mot dans på idrottsplatsen. Ganska ironiskt. 

Idrottsplatsen stod färdig 1919 och fick först namnet Kalmar Idrottsplats. 1943 bytte den namn till Fredriksskans. Kalmar FF bildades först 1927 men föregångaren, Kalmar Idrottssällskap bildades 1919 i och med flytten till den nya arenan, som en samanslagning av IF Gothia och IF Kamraterna.

Kravaller i Borgholm: 132 personer arresterade!

Kravaller i Borgholm: 132 personer arresterade!

132 personer arresterades efter våldsamma kravaller i Borgholm, på Öland. 80 poliser bekämpade kravallerna och minst en polisman skadades då molotovcocktails kastades mot dem. Flera polisbilar totalförstördes. Garagen i Borgholm användes som polisceller. 

Vad är detta, sitter den där bloggaren och fabulerar? Nåt sånt kan väl inte ha hänt i det fredliga Borgholm. Men jo, det har det. Midsommarafton 1976 uppstod kravaller mellan polis och så kallade ”raggare”.

Midsommarfesterna på Öland var långt ifrån stillsamma förr. I ca 20 års tid, fram tills slutet av 80talet, hade Sveriges raggare Öland som favoritplats att festa på. Och det gick vilt till. På Öland hade det varit regelrätta kravaller tidigare. Endast en festplats ville ta emot den ”bilburna ungdomen” på midsommarhelgen: Lundegårds camping. Därför fanns hundratals ungdomar på campingen midsommaren 1976 och spriten flödade.

Det var när 2 poliser skulle föra bort en rattonykter ung person som körde slalom mellan tälten på Lundegård som det blev kaos. Det fanns några av ungdomarna som hade förberett strid mot polisen och hade tillverkat molotovcoktails (bensinbomber) och hade med sig knivar och preparerade motorsågskedjor som de använde som vapen.

Det blev kaos. SVD rapporterade den 29/6 att när den unga rattfylleristen fördes bort:

”…stormades poliserna av flera hundra ungdomar. Stenar, flaskor och bensinbomber regnade över poliserna som genast kallade på förstärkning. Flera polisbilar utsattes för skadegörelse. Dörrarna bucklades till och rutorna krossades. En av bilarna stjälptes ned i ett dike. Trots det våldsamma handgemänget blev ingen person allvarligt skadad… En polisman skadade en hand när han träffades av en bensinbomb…

Kriminalpolisen tror att det rörde sig om ett par tusen ungdomar som tog del i bråken. Sent på lördagskvällen fick polisen läget under kontroll. Då hade 130 ungdomar gripits. Alla utom de nu 17 anhållnahållna kunde släppas. Arresterna i Borgholm räckte inte till. Folk fördes til Kalmar eller Köpingsvik.

— Skulle vi ha gripit alla som gjorde våld mot tjänsteman hade det inte blivit många människor kvar på campingplatsen, säger Kriminalinspektör Kurt Holmgren.

Garage i Köpingsvik och Borgholm användes som celler rapporterade Ölandsbladet som också angav antalet arresterade ungdomar till 132 stycken.

Ölandsbladets insändarsida var fullt av kommentarer efter det inträffade. En dam föreslog hårda metoder och ordning och reda för att kontrollera bråkmakarna, eventuellt genom att stoppa dem vid bron. En annan skribent föreslog att man skulle låta raggarna lösa problemen och bråken sinsemellan, om de bara fick slåss sinsemellan skulle problemen lösas smidigt.

4 personer åtalades. Vad deras straff blev vet jag inte.

Det skulle dröja ytterligare tio år innan raggarfesterna på sommaren stoppades i och med att polisen tog i med hårdhandskarna mot deras trafikförseelser. Men raggarnas epok var i praktiken över redan då. Allt färre ”bilburen ungdom” åkte till festerna på 80talets andra hälft.

En person dog denna midsommar, 1976. En ung flicka som färdades i en raggarbil i full fart och hade kroppen utanför bilfönstret. Det hade inget direkt med kravallerna att göra, men säger mycket om hur vilt det gick till på denna tid i Öland.

Idag går det mycket fredligare till när innehavarna av ”amerikanarna” åker till Rällapaviljongen för att äta hamburgare och träffa andra som äger ”raggarbilar”.

För mer läsning: en avhandling om raggarkulturen med fokus på Öland.
Från ett socialt problem till kult – En studie av raggarkulturen förr och nu. Annelie Danforth och Kerstin Andersson

Från Gammalsvenskby i Ukraina till Öland till Ukraina igen

Från Gammalsvenskby i Ukraina till Öland till Ukraina igen

Många flyktingar har under åren anlänt till Öland. Såväl idag som förr i tiden. Men även svenskar har kommit till Sverige som flyktingar från utlandet har kommit hit. Runt 1930 arbetade svensktalande flyktingar från Gammalsvenskby i det av Stalin hemsökta Ukraina här på ön. Vi gör ett nerslag i den historien i detta blogginlägg.

I Ukraina finns en by som kallas Gammalsvenskby. Där bor än idag ättlingarna till de estlandssvenskar som tvångsförflyttades från Estland till Ukraina 1781. De kom från Dagö i Estland där deras ättlingar bott sen medeltiden. 1929 emigrerade de flesta ukrainasvenskar till Sverige men några av dem återvände senare till Ukraina. Bland dem fanns Johannes och Emma Utas som bodde i Mörbylånga och Ryssby. Samma dag de ankom till gården Risinge nr. 2 i Mörbylånga födde de ett litet barn, flickan Elsa. Hon är en av en handfull personer som har svenska som modersmål och bor i Gammalsvenskby som ännu lever i Ukraina.

Svenskkolonier i öster

Under medeltiden växte det fram en liten svensk koloni i Estland. Längst kusten växte det upp små kolonier där man pratade svenska. Under medeltiden och under de år då det svenska imperiet kontrollerade Estland fanns det ganska många svenskar där. på 1700talets början erövrade  Ryssland Estland från Sverige och då stoppades invandringen dit, och befolkningen isolerades. Då Estland blev självständigt på 1900talet upplevde den svenska minoriteten på ca 7500 personer en blomstringsperiod. Men den var kort. I och med andra världskriget föll den svenska kulturgemenskapen och de som kunde flydde till Sverige. Än idag finns estlandssvenskar i Estland, lite över 1000 stycken. Men inte alla kan svenska längre.

Estlandssvenskar i Ukraina

1000 av estlandssvenskarna tvångsdeporterades från Dagö 1781 till Ukraina. Under marschen ner dog många av dem och när de kom fram grundade de en egen by, senare kallad Gammalsvenskby. Två år efter marschen var bara 135 av de svenska vid liv i Gammalsvenskby.
Denna svenska koloni lyckades bevara sin kulturella särprägel, och språket, fram till 1920talet trots att de var isolerade från Sverige. mot slutet av 1800talet återupptogs kontakten med Sverige under en kort tid, men sen kom kommunisterna till makten och då avbröts kontakten igen. En svår period följde med hungersnöd. Till slut fick Sverige Sovjet att gå med på att de som ville skulle få emigrera till Sverige. Av de ca 900 ättlingarna till estlandssvenskarna valde 881 att emigrera till Sverige. I augusti 1929 anlände emigranterna nedan till Trelleborg.

ankomst trelleborg 1929

Alla ukrainasvenskarna fördes till Jönköping där de inkvarterades i en militärkasern.

ankomst jönköping 1929

Därifrån spred de sig till framför allt Gotland, men även Öland och kalmartrakten.
Men gammelsvenskbyborna kom till ett Sverige i djup kris, där depressionen just slagit till. De möttes av fördomar och fientlighet. Inte alla trivdes. 250 av dem återvände hem till Ukraina. Många av dem hade påverkats av de svenska kommunisternas propaganda om Sverige (som senare skapade ett kollektivjordbruk ihop med ukrainasvenskarna). De kom hem till stalintidens massmord på ukrainare med hungersnöd och elände.

Familjen Utas

Men en del kom att överleva till våra dagar. Och några av dem lever än idag. Så vitt jag vet lever Elsa Kozenko Utas ännu, som föddes på Öland 1930, och hennes lillasyster Emma.

Elsa Utas

Elsa föddes i Mörbylånga. Närmare bestämt i Risinge. Dit hade en del av Gammalsvenskbyborna kommit på sommaren 1930 för att hjälpa till med skörden som fattiga statare.
Där föddes Elsa, dotter till Johannes och Emma som arbetade på Risinge nr. 2. Hon föddes samma dag som familjen kom till Risinge, den 4 juni 1930.

På Risinge nr. 2 fanns en till familj från Ukraina, familjen Hansas. Hansas kom dit december 1929 och Utas som sagt den 4 juni 1930.


I kanten på registret står det att familjerna flyttade från Mörbylånga i november till Ryssby, norr om Kalmar. Där bodde de i Haralsmåla och tjänade som statare.

Från Ryssby flyttade de direkt tillbaka till Ukraina.

I SvD sa Elsa så här om tiden i Sverige 2010.

Elsa är född i Mörbylånga på Öland och var bara tio månader när föräldrarna valde att återvända till Ukraina. Hon läste dock svenska fyra år i skolan och vårt samtal är på svenska, även om hon får skjuta in ett ord på ryska då och då när ordförrådet tryter.

Kommunismens terror

Hur var det för familjen Utas i Gammalsvenskby under stalinterrorn. Jag vet inte men kan bara gissa. I en artikel från 2004 berättar en annan av de svensktalande, Emil Norberg att tiden efter de flyttade tillbaka till Ukraina var svår.

Emils föräldrar var bland de 243 personer som, med några jublande svenska kommunister i spetsen, återvände till sin ukrainska hemby.

Tillbaka i Gammalsvenskby väntade dock nya hårda tider. 1930 inleddes diktatorn Josef Stalins utrensningar på allvar. Ve den som bara viskade något negativt om staten. Emils blick får något mörkt i sig när han berättar om sin fars öde.

– Det var 1937 dem djävlarna kom. De var från säkerhetspolisen och först gav vi dem mat och vodka. Men sedan kom de tillbaka några dagar senare och då tog de med sig pappa och 20 andra män. Ingen visste vad de gjorde av dem, men de blev avlivade.

– Lite senare tog de mamma också och, oj,oj,oj, vi åtta barn lämnades ensamma. Men mamma släpptes och en natt väcktes jag av hennes läppar på min panna, säger Emil och den lilla tandlösa munnen ler vid det ljusa minnet.

I Svd den 9 april 1933 kunde man läsa detta om de återvändande. Det var mitt under de värsta åren av stalinterrorn när miljontals ukrainska bönder svalt ihjäl. Många av de som reste tillbaka går och tigger potatisskal för att stilla sin hunger med, berättade SvD.

Det ska finnas en intervju med de öländska svenskbyborna i en lokaltidning från året 1930. Jag hoppas få anledning att återkomma till ämnet i en senare artikel.

*******
Källa för foton på emigrationen 1929: http://www.gammalsvenskby.se/

För att lyssna på hur gammalsvenskbyborna talade, deras dialekt, lyssna på detta radioprogram: ”Vi äro svenskar”.