Är ölänningar ”råa”, ”obildade” ”lömska”, ”hämdgiriga” och ”blodtörstiga”?

Är ölänningar ”råa”, ”obildade” ”lömska”, ”hämdgiriga” och ”blodtörstiga”?

Debatten om de ”brottsliga” och ”mordlystna” ölänningarna på 1800-talet påminner mycket om de fördomar många har idag om s.k. ”brottsliga” invandrare eller muslimer. Många fastlandsbor såg ner på ölänningar. Jag har redan gett ett exempel på denna debatt artikeln ”Ölänningarna, Sveriges mordlystna italienare.”  Nu ska vi se på ett annat exempel från 1855.
Min förra artikel handlade om situationen 1845. Den förmenta laglöshet som en del fastlandsbor fann i de norra och södra delarna av ön debatterades friskt i media.

Den tidens stora ”skandaltidning” var stockholmstidningen Folkets Röst. Folkets Röst hade inget emot att uttrycka grov rasism mot judar, katoliker och ryssar. I de fallen drog man gärna människor man ansåg vara ”främmande” över en kam. Men det hände ganska ofta att de protesterade då inhemska grupper av människor stämplades på samma sätt.

Ett exempel på det är just stämplandet av ölänningar som kriminella.

I en insändare av någon som anger sig för att vara bonde på ”ölands norra mot” i Folkets Röst 1855-09-22 kan vi läsa kritik mot herr Sylvander, som i en tjänsteskrivelse uttryckt grovt fördomsfulla åsikter om Öland.

Af en händelse har insändaren häraf fått läsa den från hushållnings-sällskapet i Kalmar till K. landtbruks-akademien afgifna årsberättelse för 1854, hvilken för en kort tid sedan till några sällskapets ledamöter utdelats, och dervid intagits af en billig harm öfver de grofva osanningar, med hvilka författaren, hr magister Sylvander, utspädt berättelsen nästan i allt, som rörer Öland…

Sylvander hade skrivit en hel del påståenden om ölänningar som insändaren ville korrigera.

”Att ölänningen är ‘är mera rå och obildad än fastlandsboen’, är lika sanningslöst som att han är ‘slösare, lömsk, hämdgirig, blodtörstig, feg i öppen strid, lägger sig gerna i försåt och väntar tåligt flere år, för att utföra sin hämnd‘.

Debatten i ett antal decennier har rört sig kring den brottslighet som man pratat om, och som ska ha vara så vanlig på Öland. Men det har aldrig varit värre på Öland än någonstans på fastlandet.

”På Öland finnas fullt ut så bildade och upplysta bönder som i Småland, och hvad angår öfrige grannlåter, som hr Sylvander tillägger ölänningen, så har hr Sylvander tänkt sig tillbaka ett par tjog år. I allmänhet är ölänningen icke slösare, ehuru han lefver godt och är i hög grad gästfri, äfven mot fremlingar, och på Öland kan hvilken som helst, äfven herr Sylvander, färdas lika säkert som i hvarje annan provins, utan att frukta för lömskhet, hämndgirighet, blodtörst eller försåt. För circa 30 år tillbaka var beklagligtvis förhållandet någon gång sådant, som herr Sylvander nu skildrar det; men det var då, tyvärr, icke bättre på fästa landet, fastän hr Sylvander förbigår sådant…”

I själva verket härrörde ryktena om de brottsliga ölänningarna säkert från någon inflyttad smålänning eller någon inflyttad person från fastlandet, skrev han, och tillade att Sylvander verkade helt okunnig om Öland.

”Man kan af magisterns hela årsberättelse so, att hr magistern är helt och hållet obekant med Öland, dess seder och bruk, och förmodligen hemtat sina vrängda framställningar från någon här bosatt smålänning, hvilkens onda engel visar honom en hämndens ande i hvarje buske.

Herremännen’  betraktas nu mera icke med ‘misstroende’; men för många år sedan var en del af dem rättvisligen misstrodd och afskydd; ty utom de ständiga prejerier herremännen utöfvade mot bonden, lurade de honom ofta in i förbindelser, hvilka han sedan tvangs att honorera. Om herr Sylvander gjort sig möda att taga reda på ställningar? och förhållanden här på orten, innan han nedskref sina osanningar, skulle han hafva hisnat öfver det stora tålamod, hvarmed ölänningen i alla tider fördragit herremännens orättvisor och — bedrägerierr. — De större oordningar och lagbrott, som ännu någon gång timat på vår ö äro oftast måhända följder af inflyttningar från fasta landet, dom herr Sylvander likväl rosar. ”

Sen visade han att ölänningarnas ekonomi inte var så illa som skribenten påstod heller. De har inte konstant ”penningknipa”.

Avslutningsvis gav skribenten herr Sylvander en känga för sina fördomar. Det är orättvist att dra en hel provins, med dess invånare, över en kam, och generalisera negativt om dem, bara för att några få sköter sig illa, skrev han.

Det vore ännu mångdubbelt mera att anmärka vid herr Sylvanders årsberättelse; men det anförda kan vara nog för att visa vederbörande och den stora allmänheten huru herr Sylvander hopslumpat sin berättelse. — Att bedöma en hel provins efter några slarfviga och illasinnade individer, är och förblifver otillbörligt; ty hvar på jorden uppsöker herr Sylvander det land, der sådana icke finnas?

Man kan ju bara hålla med den anonyme skribenten. 

(Tyvärr var inte Folkets Röst vidare känt för att följa dessa ädla principer. Tidningen var grovt rasistisk och drog ofta och gärna t.ex. alla judar över en kam för påstådda brott och riktiga brott olika individer begått. Nedanstående exempel från Folkets Röst 1850-02-02 visar att tidningen inte drog sig för att fabulera fritt.)

 

Gillis Hammar: ”en aktivism att hjälpa”

Vid en tid då västvärlden slog igen dörrarna för de judar som flydde från nazityskland var det några som gick mot strömmen och ville öppna dörrarna för dem. En av dem var Gillis Hammar, född och uppvuxen i Öland, som 1938 föreslog att vi skulle ta emot många fler av de judar som flydde. Hans son Tomas Hammar skrev om, och citerade, Gillis förslag i en artikel 2009. (Från 2009, ”Judarna och vi – ett samvetes skri”, som finns tryckt i Lars M Andersson & C H Carlsson Judarna i Sverige – en minoritets historia. Uppsala 2013). Tomas har skrivit en bok om Gillis och Lisa Hammar, Glöm inte vårt uppdrag, som jag varmt rekommenderar.

*******

”Den 11 juli publicerades hans artikel på nyhetssidorna i Svenska Morgonbladet. Rubriken lydde ”Flyktingproblemet ses på alltför kort sikt. Ny aktivism att hjälpa måste skapas.” Under följde en ordentlig ingress med bild av rektor Gillis Hammar på tidningens första sida. Huvuddelen av artikeln fyllde tre spalter på sidan 8.

Men någon ny debatt i Sverige blev det inte. Fanns det inget gehör för den? Var Gillis tankar så orimliga, så orealistiska? Låt oss gå igenom artikeln!

Den börjar med att alla tycks vara ”tämligen överens om att de nordiska staterna ej kan göra något nämnvärt”.

”Vi förfasa oss över vad som sker, vi beklagar att vi ej kan göra någonting, och vi tröstar oss med att vi egentligen är ett mycket humant folk, som gärna vill hjälpa, om vi bara kunde. Egentligen är vi som kustbor, ´vilka från stranden betraktar ett strandat fartyg, beklagar sjömännens öde, diskuterar olika räddningsmedel men ingenting göra.”

Ville vi, kunde vi göra ganska mycket, skrev Gillis. Sverige hade inte många judar tidigare, och de som bodde här gjorde imponerande insatser både kulturellt och socialt. Sverige som tidigare inte fått ta mot många flyktingar hade säkert råd att ta emot några tusen judiska flyktingar. Men man tänkte alltför kortsiktigt, talade t.ex. bara om dagens arbetsmarknadsläge.

”Judefrågan måste ses på mycket längre sikt. Kristna folk har i århundraden drivit judar från land till land. Men i länder där de har de fått verka fritt som medborgare, där har deras initiativkraft, erfarenhet och begåvning fått stor betydelse. De judiska flyktingarna från Tyskland är inte bara barn och åldringar, proletärer och intellektuella.

Flertalet är duktigt, kunnigt och begåvat folk med en ofta omfattande utbildning. De skulle i en framtid kunna göra vårt folk betydande tjänster. Sverige skulle ej förlora på att visa en smula generositet mot dessa förföljda till en långsam svältdöd dömda människor. Sveriges exempel skulle kanske bli en maning till efterföljd. Åtminstone skulle man kunna hoppas att nordiska samarbetet beträffande de judiska flyktingarna småningom skulle få mer humana former. Det är nämligen föga heder för de nordiska länderna att som tyvärr understundom har skett jaga en stackars jude eller judinna från det ena skandinaviska landet till det andra med tre månaders andrum i varje land.

Men om inte svenska staten kan göra något stort, så kunde kanske många svenska hem åta sig att ta emot något judiskt barn, på samma sätt som många tog tyska barn under första världskriget. De österrikiska barnens nöd är stor, både materiellt och andligt.
De judiska barnen lider av de nuvarande förhållandena. De hotas och förföljs på gatorna. De isoleras i särskilda skolor. De förbjuds leka i Wiens parker eller att i sommarhettan resa utanför Wien. Denna fruktansvärda förföljelse måste märka dem för livet. Är det inte under sådana förhållanden nödvändigt, art vi i vår skyddade tillvaro försöker göra något?

Tyskland kanske säger nej, men saken måste undersökas. Kostnaden för Sverige blir liten och det finns säkert många familjer som ställer upp, bara pressen sprider idén.

Ja, jag tror att många svenska hem med glädje skulle begagna ett sådant tillfälle att hjälpa i stället för att sitta med armarna i kors.
Och svenskar som har judiska släktingar i Tyskland borde få rätt att ta dem till Sverige och försörja dem här. Det gäller rätt få personer, och det är ett svenskt intresse att skydda dem, när vi ny känner till bojkotten och de brutala förföljelserna. Dessutom borde en jude som vistats mer än ett åt i landet få skydd här som politisk flykting, så att han inte kan skickas tillbaka till Tyskland.

Det värsta är att vi understundom rent av hjälpa Det tredje riket i dess judeförföljelser. Om vi än en gång använder bilden av det på vår kust strandade fartyget, finner vi, att vi ej endast står som passiva åskådare på stranden, utan att vi till vår förfäran då och då är med om att driva de räddningssökande ut i havet.

Jag erkänner till fullo de oerhörda svårigheterna med detta problem. Men jag anser dock det ständiga resonemanget: om ingen annan hjälper, kan vi ej heller hjälpa, meningslöst. Vi kan, om vi vill, göra oändligt mycket mer än vad vi gjort. Vi kan också visa andra länder framkomliga vägar. En svensk folkopinion måste skapas, som inte nöjer sig med de nuvarande förhållandena. En ny aktivism måste väckas till liv – en aktivism att hjälpa. Länge nog har det talats om vårt folks stora humanitet. Det vore i hög grad önskvärt, att myten om humanitet blev verklighet.

Gillis Hammar””

Ölänningar i främmande land, av Gillis Hammar

Ölänningar i främmande land, av Gillis Hammar

De leva i förskingringen
i fjärran, främmande land.
En storm dem tog och förde bort
med fast och hårdhänt hand.
De göra i främmande land den plikt
som far en gång dem lärt:
att rödja mark, att odla jord
och hålla hemmet kärt.
Men hemma? — Nej hemma
de äro aldrig där.
Det finns en ö med dimblå kust
som deras hemland är.

En äger i Minnesota
en farm med motor och kvarn,
med vajande majsfält och fruktträd
och rikligt med kalvar och barn.
I byn står den svenska kyrkan
med eget svenskt Guds ord,
och svenska han talar varje dag
och sitter vid svenskars bord.
Men hemma? — Nej hemma
det är han aldrig där.
Det finns en ö med dimblå kust
som hans rätta hemland är.

En annan hamnat i Callao,
fast aldrig han mönstrat av,
och seglar nu på Pacific
och röda och gula hav.
Han är gift med en senorita,
och hans barn ha mulattisk färg.
Han är sann peruan med hus i Callao
och en villa bland Andernas berg.
Men hemma? — Nej hemma
det är han aldrig där.
Det finns en ö med dimblå kust
som hans rätta hemland är.

En tredje en gång kom till Norge.
I norska fjäll fann han järn.
Han byggde åt Norge gruvor
och gav Norge stål till värn.
Hans namn brukar ofta nämnas
i Norge i tryck och skrift.
Berömmer man norska storverk,
man nämner svenskens bedrift.
Men hemma? — Nej hemma
det är han aldrig där.
Det finns en ö med dimblå kust
som hans rätta hemland är.

De leva i förskingringen
i fjärran, främmande land.
Men genom tider och över hav
gå starka, osynliga band.
I nattens stillhet höres
en mäktigt stigande kör:
Vi tänka på dig, vårt hemland,
när vår sista tanke dör.
Ty hemma, — ack hemma! —
det bli vi aldrig här.
Det finns en ö med dimblå kust
som vårt rätta hemland är.

Vildsvin och kungligheter på Öland

Vildsvin och kungligheter på Öland

Att vildsvin finns på Öland vet de flesta. De var länge utrotade här men för ett antal år sedan siktades de igen i våra skogar. Troligen hade de simmat över hit. Simmande vildsvin har siktats flera gånger i kalmarsund. Att de siktats nära Solliden är inte att förvåna. Vildsvinen är tätt förknippad med våra kungligheter här på vår ö.

I vintras kunde vi höra att vildsvinet siktats i Slottskogen vid Borgholm. Eller iallafall hade man siktat vildsvinsbajs. Vildsvinet, eller svinen, har inte hörts av på ett tag, men det, eller de, kan mycket väl vara kvar i området. Måhända kanske vår jaktintresserade kung får kavla upp ärmarna och i egen hög person avskjuta vildsvin på hans Solliden om några år? Vem vet?

Vildsvin har funnits på Öland länge. De fanns här redan på stenåldern. De utrotades på 1600talet, återplanterades av kung Fredrik 1 1723, för att utrotas igen några decennier senare. Dagens vildsvin härstammar från inplanterade vildsvin på 1800talet. Det var godsherrar på olika gods i Mellansverige och Småland som förvarade dem innanför stängsel och sköt av dem då de ville festa. Svinen tröttnade på att vara middagsmat åt godsherrarna och började rymma från godsen på 80talet. Därifrån spreds de över hela syd- och mellansverige, inkluderat Öland.

Men denna berättelse handlar om forna tiders Öland och om våra kungars förkärlek för vildsvinsjakt. Vi ska börja med kung Erik den fjortonde på 1500talet.

Erik den fjortonde

Öland var en gång svenska regenters jaktmark. Det var hit de åkte om de ville roa sig med jakt.

En släkting till vår kung lär enligt legenden ha haft problem med vildsvin på Öland på 1560talet: kung Erik den fjortonde. Ett vildsvin lär nästan ha dödat honom vid en jakt i Köpingsvik.

I Kalmar slott, Erik den fjortondes gemak, finns det en bild på en vildsvinsjakt från kungens tid, 1560talet.

Skärmklipp

Det finns en lokal legend om denna bild. Svenska Dagbladet återgav legenden den 7 november 1943 så här:

”Invid taket i Erik XIV :e gemak i kalmarborgen finnes en fris av gips med ett jaktmotiv, och kring denna  berättar legenden: ”Under en jakt på Öland vid Köping var konungen nära i att bli dödad av ett vildsvin; han kastades kull, och den retade galten skulle just rista upp honom med sina betar, då en med jakthorn försedd livtjänare räddade sin herre genom att i sitt horn blåsa en så väldig fanfar att vildsvinet vände sig om. Den mannen adlades under namnet Horn, och den som dödade besten kallades Swinhuvud. En annan korpulent jägare, som ropade hallo så väldeliga, att han blev hes för alltid, bar från den dagen namnet Bråkenhjelm.”

Myten är en myt. Men det kan mycket väl ligga ett korn av sanning bakom denna myt.

Johan den tredje

Kung Johan den tredje efterträdde Erik den fjortonde. Det är denna kungen vi har att tacka för att slottsruinen är så pampig som den är idag. Han såg till att de lokala fogdarna uppbådade öländska bönder till slottsbygget. varje dag skulle 20 lokala män delta vid bygget. Skedde inte det straffades socknarna runt slottsbygget strängt.

Johan den tredje använde Öland som sina jaktmarker. 1572 gav han ut ett dekret där han förbjöd all jakt på högvilt, däribland vildsvin, på ön. Dödsstraff påbjöds för olovlig jakt vid ”tredje resan olovlig jakt”, dvs då en person för tredje gången påkommits med att jaga på ön.

I dekretet förbjöds även ölänningarna att ha hundar…

Kungens omsorger till trots försvann vildsvinen från ön på början av 1600talet. Bönderna på ön var nöjda med det. Vildsvinens bökande hade ju ställt till mycket för dem.

Fredrik den förste

Men lugnet tog slut med kung Fredrik den förste som 1723 utplanterade 40 vildsvin på ön. han lär ha fört upp dem till Källa hage där de göddes med rovor och sen släpptes ut.

De spred sig snabbt över ön och bönderna blev så upprörda över svinens bökande på deras marker att klagade till regering och riksdag. De var inte lika förtjusta i svinen som kungligheterna var.

1741 besökte Carl von Linné Öland och skrev i sin dagbok att att vildsvinen ”såsom en plog marken uppgräva och i åkrarna säden nedtrampa”. 

Ett antal år efter Linnes besök beslöt riksdagen 1750 att vildsvinen skulle utrotas och efter ett antal år var de utrotade igen, till de lokala böndernas stora lättnad.

Att vildsvin siktats nära det kungliga Solliden är med andra ord inte konstigt. Vildsvin och kungligheter hör ihop med varandra på vår ö.

Källor, huvudsakligen

* https://www.svd.se/arkiv/1943-11-07/26
* Sydved.se