Är ölänningar ”råa”, ”obildade” ”lömska”, ”hämdgiriga” och ”blodtörstiga”?

Är ölänningar ”råa”, ”obildade” ”lömska”, ”hämdgiriga” och ”blodtörstiga”?

Debatten om de ”brottsliga” och ”mordlystna” ölänningarna på 1800-talet påminner mycket om de fördomar många har idag om s.k. ”brottsliga” invandrare eller muslimer. Många fastlandsbor såg ner på ölänningar. Jag har redan gett ett exempel på denna debatt artikeln ”Ölänningarna, Sveriges mordlystna italienare.”  Nu ska vi se på ett annat exempel från 1855.
Min förra artikel handlade om situationen 1845. Den förmenta laglöshet som en del fastlandsbor fann i de norra och södra delarna av ön debatterades friskt i media.

Den tidens stora ”skandaltidning” var stockholmstidningen Folkets Röst. Folkets Röst hade inget emot att uttrycka grov rasism mot judar, katoliker och ryssar. I de fallen drog man gärna människor man ansåg vara ”främmande” över en kam. Men det hände ganska ofta att de protesterade då inhemska grupper av människor stämplades på samma sätt.

Ett exempel på det är just stämplandet av ölänningar som kriminella.

I en insändare av någon som anger sig för att vara bonde på ”ölands norra mot” i Folkets Röst 1855-09-22 kan vi läsa kritik mot herr Sylvander, som i en tjänsteskrivelse uttryckt grovt fördomsfulla åsikter om Öland.

Af en händelse har insändaren häraf fått läsa den från hushållnings-sällskapet i Kalmar till K. landtbruks-akademien afgifna årsberättelse för 1854, hvilken för en kort tid sedan till några sällskapets ledamöter utdelats, och dervid intagits af en billig harm öfver de grofva osanningar, med hvilka författaren, hr magister Sylvander, utspädt berättelsen nästan i allt, som rörer Öland…

Sylvander hade skrivit en hel del påståenden om ölänningar som insändaren ville korrigera.

”Att ölänningen är ‘är mera rå och obildad än fastlandsboen’, är lika sanningslöst som att han är ‘slösare, lömsk, hämdgirig, blodtörstig, feg i öppen strid, lägger sig gerna i försåt och väntar tåligt flere år, för att utföra sin hämnd‘.

Debatten i ett antal decennier har rört sig kring den brottslighet som man pratat om, och som ska ha vara så vanlig på Öland. Men det har aldrig varit värre på Öland än någonstans på fastlandet.

”På Öland finnas fullt ut så bildade och upplysta bönder som i Småland, och hvad angår öfrige grannlåter, som hr Sylvander tillägger ölänningen, så har hr Sylvander tänkt sig tillbaka ett par tjog år. I allmänhet är ölänningen icke slösare, ehuru han lefver godt och är i hög grad gästfri, äfven mot fremlingar, och på Öland kan hvilken som helst, äfven herr Sylvander, färdas lika säkert som i hvarje annan provins, utan att frukta för lömskhet, hämndgirighet, blodtörst eller försåt. För circa 30 år tillbaka var beklagligtvis förhållandet någon gång sådant, som herr Sylvander nu skildrar det; men det var då, tyvärr, icke bättre på fästa landet, fastän hr Sylvander förbigår sådant…”

I själva verket härrörde ryktena om de brottsliga ölänningarna säkert från någon inflyttad smålänning eller någon inflyttad person från fastlandet, skrev han, och tillade att Sylvander verkade helt okunnig om Öland.

”Man kan af magisterns hela årsberättelse so, att hr magistern är helt och hållet obekant med Öland, dess seder och bruk, och förmodligen hemtat sina vrängda framställningar från någon här bosatt smålänning, hvilkens onda engel visar honom en hämndens ande i hvarje buske.

Herremännen’  betraktas nu mera icke med ‘misstroende’; men för många år sedan var en del af dem rättvisligen misstrodd och afskydd; ty utom de ständiga prejerier herremännen utöfvade mot bonden, lurade de honom ofta in i förbindelser, hvilka han sedan tvangs att honorera. Om herr Sylvander gjort sig möda att taga reda på ställningar? och förhållanden här på orten, innan han nedskref sina osanningar, skulle han hafva hisnat öfver det stora tålamod, hvarmed ölänningen i alla tider fördragit herremännens orättvisor och — bedrägerierr. — De större oordningar och lagbrott, som ännu någon gång timat på vår ö äro oftast måhända följder af inflyttningar från fasta landet, dom herr Sylvander likväl rosar. ”

Sen visade han att ölänningarnas ekonomi inte var så illa som skribenten påstod heller. De har inte konstant ”penningknipa”.

Avslutningsvis gav skribenten herr Sylvander en känga för sina fördomar. Det är orättvist att dra en hel provins, med dess invånare, över en kam, och generalisera negativt om dem, bara för att några få sköter sig illa, skrev han.

Det vore ännu mångdubbelt mera att anmärka vid herr Sylvanders årsberättelse; men det anförda kan vara nog för att visa vederbörande och den stora allmänheten huru herr Sylvander hopslumpat sin berättelse. — Att bedöma en hel provins efter några slarfviga och illasinnade individer, är och förblifver otillbörligt; ty hvar på jorden uppsöker herr Sylvander det land, der sådana icke finnas?

Man kan ju bara hålla med den anonyme skribenten. 

(Tyvärr var inte Folkets Röst vidare känt för att följa dessa ädla principer. Tidningen var grovt rasistisk och drog ofta och gärna t.ex. alla judar över en kam för påstådda brott och riktiga brott olika individer begått. Nedanstående exempel från Folkets Röst 1850-02-02 visar att tidningen inte drog sig för att fabulera fritt.)

 

Annonser

Gillis Hammar: ”en aktivism att hjälpa”

Vid en tid då västvärlden slog igen dörrarna för de judar som flydde från nazityskland var det några som gick mot strömmen och ville öppna dörrarna för dem. En av dem var Gillis Hammar, född och uppvuxen i Öland, som 1938 föreslog att vi skulle ta emot många fler av de judar som flydde. Hans son Tomas Hammar skrev om, och citerade, Gillis förslag i en artikel 2009. (Från 2009, ”Judarna och vi – ett samvetes skri”, som finns tryckt i Lars M Andersson & C H Carlsson Judarna i Sverige – en minoritets historia. Uppsala 2013). Tomas har skrivit en bok om Gillis och Lisa Hammar, Glöm inte vårt uppdrag, som jag varmt rekommenderar.

*******

”Den 11 juli publicerades hans artikel på nyhetssidorna i Svenska Morgonbladet. Rubriken lydde ”Flyktingproblemet ses på alltför kort sikt. Ny aktivism att hjälpa måste skapas.” Under följde en ordentlig ingress med bild av rektor Gillis Hammar på tidningens första sida. Huvuddelen av artikeln fyllde tre spalter på sidan 8.

Men någon ny debatt i Sverige blev det inte. Fanns det inget gehör för den? Var Gillis tankar så orimliga, så orealistiska? Låt oss gå igenom artikeln!

Den börjar med att alla tycks vara ”tämligen överens om att de nordiska staterna ej kan göra något nämnvärt”.

”Vi förfasa oss över vad som sker, vi beklagar att vi ej kan göra någonting, och vi tröstar oss med att vi egentligen är ett mycket humant folk, som gärna vill hjälpa, om vi bara kunde. Egentligen är vi som kustbor, ´vilka från stranden betraktar ett strandat fartyg, beklagar sjömännens öde, diskuterar olika räddningsmedel men ingenting göra.”

Ville vi, kunde vi göra ganska mycket, skrev Gillis. Sverige hade inte många judar tidigare, och de som bodde här gjorde imponerande insatser både kulturellt och socialt. Sverige som tidigare inte fått ta mot många flyktingar hade säkert råd att ta emot några tusen judiska flyktingar. Men man tänkte alltför kortsiktigt, talade t.ex. bara om dagens arbetsmarknadsläge.

”Judefrågan måste ses på mycket längre sikt. Kristna folk har i århundraden drivit judar från land till land. Men i länder där de har de fått verka fritt som medborgare, där har deras initiativkraft, erfarenhet och begåvning fått stor betydelse. De judiska flyktingarna från Tyskland är inte bara barn och åldringar, proletärer och intellektuella.

Flertalet är duktigt, kunnigt och begåvat folk med en ofta omfattande utbildning. De skulle i en framtid kunna göra vårt folk betydande tjänster. Sverige skulle ej förlora på att visa en smula generositet mot dessa förföljda till en långsam svältdöd dömda människor. Sveriges exempel skulle kanske bli en maning till efterföljd. Åtminstone skulle man kunna hoppas att nordiska samarbetet beträffande de judiska flyktingarna småningom skulle få mer humana former. Det är nämligen föga heder för de nordiska länderna att som tyvärr understundom har skett jaga en stackars jude eller judinna från det ena skandinaviska landet till det andra med tre månaders andrum i varje land.

Men om inte svenska staten kan göra något stort, så kunde kanske många svenska hem åta sig att ta emot något judiskt barn, på samma sätt som många tog tyska barn under första världskriget. De österrikiska barnens nöd är stor, både materiellt och andligt.
De judiska barnen lider av de nuvarande förhållandena. De hotas och förföljs på gatorna. De isoleras i särskilda skolor. De förbjuds leka i Wiens parker eller att i sommarhettan resa utanför Wien. Denna fruktansvärda förföljelse måste märka dem för livet. Är det inte under sådana förhållanden nödvändigt, art vi i vår skyddade tillvaro försöker göra något?

Tyskland kanske säger nej, men saken måste undersökas. Kostnaden för Sverige blir liten och det finns säkert många familjer som ställer upp, bara pressen sprider idén.

Ja, jag tror att många svenska hem med glädje skulle begagna ett sådant tillfälle att hjälpa i stället för att sitta med armarna i kors.
Och svenskar som har judiska släktingar i Tyskland borde få rätt att ta dem till Sverige och försörja dem här. Det gäller rätt få personer, och det är ett svenskt intresse att skydda dem, när vi ny känner till bojkotten och de brutala förföljelserna. Dessutom borde en jude som vistats mer än ett åt i landet få skydd här som politisk flykting, så att han inte kan skickas tillbaka till Tyskland.

Det värsta är att vi understundom rent av hjälpa Det tredje riket i dess judeförföljelser. Om vi än en gång använder bilden av det på vår kust strandade fartyget, finner vi, att vi ej endast står som passiva åskådare på stranden, utan att vi till vår förfäran då och då är med om att driva de räddningssökande ut i havet.

Jag erkänner till fullo de oerhörda svårigheterna med detta problem. Men jag anser dock det ständiga resonemanget: om ingen annan hjälper, kan vi ej heller hjälpa, meningslöst. Vi kan, om vi vill, göra oändligt mycket mer än vad vi gjort. Vi kan också visa andra länder framkomliga vägar. En svensk folkopinion måste skapas, som inte nöjer sig med de nuvarande förhållandena. En ny aktivism måste väckas till liv – en aktivism att hjälpa. Länge nog har det talats om vårt folks stora humanitet. Det vore i hög grad önskvärt, att myten om humanitet blev verklighet.

Gillis Hammar””

Ölänningar i främmande land, av Gillis Hammar

Ölänningar i främmande land, av Gillis Hammar

De leva i förskingringen
i fjärran, främmande land.
En storm dem tog och förde bort
med fast och hårdhänt hand.
De göra i främmande land den plikt
som far en gång dem lärt:
att rödja mark, att odla jord
och hålla hemmet kärt.
Men hemma? — Nej hemma
de äro aldrig där.
Det finns en ö med dimblå kust
som deras hemland är.

En äger i Minnesota
en farm med motor och kvarn,
med vajande majsfält och fruktträd
och rikligt med kalvar och barn.
I byn står den svenska kyrkan
med eget svenskt Guds ord,
och svenska han talar varje dag
och sitter vid svenskars bord.
Men hemma? — Nej hemma
det är han aldrig där.
Det finns en ö med dimblå kust
som hans rätta hemland är.

En annan hamnat i Callao,
fast aldrig han mönstrat av,
och seglar nu på Pacific
och röda och gula hav.
Han är gift med en senorita,
och hans barn ha mulattisk färg.
Han är sann peruan med hus i Callao
och en villa bland Andernas berg.
Men hemma? — Nej hemma
det är han aldrig där.
Det finns en ö med dimblå kust
som hans rätta hemland är.

En tredje en gång kom till Norge.
I norska fjäll fann han järn.
Han byggde åt Norge gruvor
och gav Norge stål till värn.
Hans namn brukar ofta nämnas
i Norge i tryck och skrift.
Berömmer man norska storverk,
man nämner svenskens bedrift.
Men hemma? — Nej hemma
det är han aldrig där.
Det finns en ö med dimblå kust
som hans rätta hemland är.

De leva i förskingringen
i fjärran, främmande land.
Men genom tider och över hav
gå starka, osynliga band.
I nattens stillhet höres
en mäktigt stigande kör:
Vi tänka på dig, vårt hemland,
när vår sista tanke dör.
Ty hemma, — ack hemma! —
det bli vi aldrig här.
Det finns en ö med dimblå kust
som vårt rätta hemland är.

Vildsvin och kungligheter på Öland

Vildsvin och kungligheter på Öland

Att vildsvin finns på Öland vet de flesta. De var länge utrotade här men för ett antal år sedan siktades de igen i våra skogar. Troligen hade de simmat över hit. Simmande vildsvin har siktats flera gånger i kalmarsund. Att de siktats nära Solliden är inte att förvåna. Vildsvinen är tätt förknippad med våra kungligheter här på vår ö.

I vintras kunde vi höra att vildsvinet siktats i Slottskogen vid Borgholm. Eller iallafall hade man siktat vildsvinsbajs. Vildsvinet, eller svinen, har inte hörts av på ett tag, men det, eller de, kan mycket väl vara kvar i området. Måhända kanske vår jaktintresserade kung får kavla upp ärmarna och i egen hög person avskjuta vildsvin på hans Solliden om några år? Vem vet?

Vildsvin har funnits på Öland länge. De fanns här redan på stenåldern. De utrotades på 1600talet, återplanterades av kung Fredrik 1 1723, för att utrotas igen några decennier senare. Dagens vildsvin härstammar från inplanterade vildsvin på 1800talet. Det var godsherrar på olika gods i Mellansverige och Småland som förvarade dem innanför stängsel och sköt av dem då de ville festa. Svinen tröttnade på att vara middagsmat åt godsherrarna och började rymma från godsen på 80talet. Därifrån spreds de över hela syd- och mellansverige, inkluderat Öland.

Men denna berättelse handlar om forna tiders Öland och om våra kungars förkärlek för vildsvinsjakt. Vi ska börja med kung Erik den fjortonde på 1500talet.

Erik den fjortonde

Öland var en gång svenska regenters jaktmark. Det var hit de åkte om de ville roa sig med jakt.

En släkting till vår kung lär enligt legenden ha haft problem med vildsvin på Öland på 1560talet: kung Erik den fjortonde. Ett vildsvin lär nästan ha dödat honom vid en jakt i Köpingsvik.

I Kalmar slott, Erik den fjortondes gemak, finns det en bild på en vildsvinsjakt från kungens tid, 1560talet.

Skärmklipp

Det finns en lokal legend om denna bild. Svenska Dagbladet återgav legenden den 7 november 1943 så här:

”Invid taket i Erik XIV :e gemak i kalmarborgen finnes en fris av gips med ett jaktmotiv, och kring denna  berättar legenden: ”Under en jakt på Öland vid Köping var konungen nära i att bli dödad av ett vildsvin; han kastades kull, och den retade galten skulle just rista upp honom med sina betar, då en med jakthorn försedd livtjänare räddade sin herre genom att i sitt horn blåsa en så väldig fanfar att vildsvinet vände sig om. Den mannen adlades under namnet Horn, och den som dödade besten kallades Swinhuvud. En annan korpulent jägare, som ropade hallo så väldeliga, att han blev hes för alltid, bar från den dagen namnet Bråkenhjelm.”

Myten är en myt. Men det kan mycket väl ligga ett korn av sanning bakom denna myt.

Johan den tredje

Kung Johan den tredje efterträdde Erik den fjortonde. Det är denna kungen vi har att tacka för att slottsruinen är så pampig som den är idag. Han såg till att de lokala fogdarna uppbådade öländska bönder till slottsbygget. varje dag skulle 20 lokala män delta vid bygget. Skedde inte det straffades socknarna runt slottsbygget strängt.

Johan den tredje använde Öland som sina jaktmarker. 1572 gav han ut ett dekret där han förbjöd all jakt på högvilt, däribland vildsvin, på ön. Dödsstraff påbjöds för olovlig jakt vid ”tredje resan olovlig jakt”, dvs då en person för tredje gången påkommits med att jaga på ön.

I dekretet förbjöds även ölänningarna att ha hundar…

Kungens omsorger till trots försvann vildsvinen från ön på början av 1600talet. Bönderna på ön var nöjda med det. Vildsvinens bökande hade ju ställt till mycket för dem.

Fredrik den förste

Men lugnet tog slut med kung Fredrik den förste som 1723 utplanterade 40 vildsvin på ön. han lär ha fört upp dem till Källa hage där de göddes med rovor och sen släpptes ut.

De spred sig snabbt över ön och bönderna blev så upprörda över svinens bökande på deras marker att klagade till regering och riksdag. De var inte lika förtjusta i svinen som kungligheterna var.

1741 besökte Carl von Linné Öland och skrev i sin dagbok att att vildsvinen ”såsom en plog marken uppgräva och i åkrarna säden nedtrampa”. 

Ett antal år efter Linnes besök beslöt riksdagen 1750 att vildsvinen skulle utrotas och efter ett antal år var de utrotade igen, till de lokala böndernas stora lättnad.

Att vildsvin siktats nära det kungliga Solliden är med andra ord inte konstigt. Vildsvin och kungligheter hör ihop med varandra på vår ö.

Källor, huvudsakligen

* https://www.svd.se/arkiv/1943-11-07/26
* Sydved.se

Om ordningsregler på Soldalens ålderdomshem från 30talet

Om ordningsregler på Soldalens ålderdomshem från 30talet

På Soldalens särskilda boende i Köpingsvik hänger de gamla ordningsreglerna 30talets ålderdomshem kvar på väggen.  Det är en påminnelse om en annan tid, och en annan syn på äldrevård.

De ”å hemmet intagna” ska ”iakttaga ett sedligt och ordentligt uppförande” och lyda föreståndarinnan. Svordomar var bannlysta och de ”intagna” hade arbetsplikt och var tvungna att stiga upp och att äta och lägga sig vid fasta, bestämda tider. Bön var obligatoriskt två gånger om dagen, även besök på söndagens andaktstund.

Sådana var ordningsreglerna för Köpings sockens ålderdomshem på 30talet, som ni kan läsa nedan.

Disciplin ansågs viktigt för en fungerande vård. Slapphet och för mycket fritid ansågs nedbrytande för moralen och kroppen.

Köpingsvik fick sitt moderna ålderdomshem, Soldalen, under andra hälften av 30talet. Det är samma byggnad som rymmer det särskilda boendet idag. Köpings kommun hade då köpt en tomt av Axel G Johnsson, som hade emigrerat till USA. Där byggdes det nya hemmet. Ordningsreglerna är från Soldalens första år och har undertecknats av fattigvårdsstyrelsens ordförande mellan åren 1937 till 1942,  Thorsten Hildebrand.

Den gamla fattiggården fanns uppe i Källingmöre. Där hade man haft en fattiggård i nästan 40 år innan Soldalen byggdes. Arbetsplikt rådde inom fattigvården, och åldringsvården och man hade ett jordbruk på platsen, med män som skötte den delen av arbetet.

1918 års lag

På den tiden Soldalen byggdes lydde åldringsvården ännu under fattigvårdslagstiftningen, som synes under punkt 8 i ordningsreglerna.

1918 fick Sverige en fattigvårdlag som var revolutionerande på många sätt. Alla lagar dittills som rörde fattiga och äldre hade pratat om att ”överheten” av ”barmhärtighet” hjälpte svaga och fattiga som inte hade någon som kunde hjälpa dem att försörja sig, t.ex. på ålderns höst.

”Fattigvården är en barmhärtighet varpå den fattige ej kan pocka” stod det i 1871 års lag. Fattigvård och åldringsvård var ingen rättighet för den behövande.

Detta ändrades helt med 1918 års lag. Den fastslog att även den fattige, sjuke och gamle har rättigheter och att samhället har SKYLDIGHETEN att hjälpa de nödlidande. (källa) Lagens inledande ord var dessa:

”Befinnes minderårig eller den, som i följd av  ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps-  eller själskrafter är oförmögen att genom arbete  försörja sig, sakna medel till sitt livsuppehälle, skall han,  där hans behov icke annorledes avhjälpes, erhålla fattigvård…” (Källa)

Med tiden har man även släppt ideer om arbetsplikten för de gamla. Äldreomsorgen idag har utvecklats till att mer och mer handla om frivillighet och respekt för individen. Även om mycket återstår att göra för att förbättra vården och omsorgen kan vi iallafall vara glada att samhället utvecklats.

Anställningsvillkor

Men inte bara synen på de ”äldre” har ändrats. Även synen på de anställda som hjälper de äldre.

De som anställdes för att sköta de äldre var ofta kvinnor. På Soldalen och dess föregångare i Källingmöre anställdes föreståndarinnor och vårdare som ofta fick en ganska låg lön. Deras arbetstider var dessutom ofta längre än arbetande mäns arbetstider och oregelbundna. Inom kvinnoyrkena ”vårdare” och ”sköterska”  fick man reglerade arbetstider och åtta timmars arbetsdag först flera år efter att det blivit norm på manliga arbetsplatser.

På 50talet och 60talet utvidgades vården med den första hemtjänsten, hemsamariterna. De som jobbade med det hade deltidsjob, oregelbundna arbetstider, delade turer, dåliga anställningsförhållanden och usel lön.  Samma anställningsförhållanden gällde snart inom  hela åldringsvården.

Inom vården och omsorgen gick man från 60-80 timmars arbetsvecka till deltid. Det kan på ytan verka vara stora förändringar. Men i grunden är det samma syn på yrket som ett ”specialfall”. man har inte haft samma arbetsförhållanden för kvinnor som för män. Kvinnodominerade yrken har haft osäkra arbetstider, osäkra anställningsförhållanden, etc, etc.

Deltid som norm, låg lön och delade turer inom vård och omsorg är de sista resterna av anställningsförhållandena i det gamla fattigvårdsssystemet.

Denna vecka som varit beslöt Borgholms kommunfullmäktige att införa heltid som norm inom omsorgen och att arbeta bort de delade turerna. Det är bra. Men det har tagit lång tid. Det är de sista resterna av den gamla fattigvårdens syn på fattiga och på de som arbetar med fattiga som renas bort.

Ottenbyskandalen 1895 -1896, en av våra första djurskyddsdebatter

Ottenbyskandalen 1895 -1896, en av våra första djurskyddsdebatter

En höstdag 1895 upptäckte en reporter från tidningen Barometern i Kalmar ett antal vanvårdade och mycket illa skötta hästar nere i hamnen. Efter lite efterforskning kom han fram till att hästarna kom från Ottenby stuteri, eller remontdepot, som det benämndes. Han skrev en artikel om de vanskötta djuren. Artikeln i Barometern uppmärksammades i hela Sverige. I synnerhet när lokala journalister över hela landet upptäckte vanvårdade hästar i flera av landets kavalleriregementen. Alla de vanvårdade hästarna hade en sak gemensamt: de kom från Ottenby .

Arrendatorn av Ottenby, August Ridderstolpe, en av Sveriges ledande experter på hästavel, använde en ny metod från Ungern som gick ut på att hästarna skulle gå fria i stallarna. Samtidigt sparade han pengar genom att inte köpa in tillräckligt med foder eller anställa personer som skulle sköta hästarna. Hästarna fick så lite vatten att de tvingades dricka vatten ur havet. Man ryktade inte hästarna och rengjorde inte stallarna dagligen, inte ens varje månad , så hästarna vadade till slut i avföring (en meter avföring rapporterade tidningarna). Resultatet var katastrofalt.

Skandalen inleddes med en artikel i Barometern. Barometern upptäckte att samtliga hästar från Ottenby som passerade Kalmar var vanvårdade. Barometerns skriverietr fick stor spridning och uppmärksammades av pressen i huvudstaden.

SVD 4 oktober 1895.

Inom kort fanns det artiklar i hela landsbygdspressen om ”ottenbyarna” som hästarna döptes till. Huvudstadspressen återgav skräckrapporterna från hela landet. Den 11 oktober skrev man i SVD om hästar som anlänt till Malmö och Östersund.

Landskrona hade fått 10 hästar från depoten och där var upprördheten stor över de vanskötta djuren, speciellt över en av hästarna, som var riktigt illa däran. Så här beskrev SvD 9 oktober 1895  det  ”skandalösa… upprörande djurplågeriet” som upptäckts i där.

”Och likväl hade vi ännu inte sett det värsta. Ute i sjukstallet fanns den tionde af de hitsända Ottenbyhästarna. Det var ett stort djur, som med all säkerhet hade varit grannt att skåda då det inköptes, nu var det till ytterlighet afmagrat, refbenen stodo ut på båda sidorna med djupa insjunkningar mellan varje ben, ryggmusklerna tycktes totalt afsaknas på korsryggen och klinkerna hängde huden ned efter benstommen, halsen, en gång kraftigt byggd var förfärligt mager, blicken slö, ena frambenet svullnadt. Vad det stackars kräket måste lidit innan det ändtligen flyttade från depoten…”

I samma tidning rapporterade man samma dag från Göteborg:

I riksdagen

Försvaret gjorde en egen utredning under vintern och saken avhandlades i riksdagen under våren 1896. Svd 28 april 1896 rapporterade om några av de upprörda riksdagsmännens kommentarer.


Resultatet av riksdagsdebatten blev en översyn och reform av hela remontsystemet. Man skulle nu inspektera remonterna bättre för att undvika vanskötsel av hästarna.

Inför rätta

På sommaren 1896 ställdes Ridderstolpe inför rätta på Öland för vanvård av hästarna och misskötsel av sitt ämbete.

Ridderstolpe försvarade sig med att han bara följt regelverket  och påstod att han levererat fina hästar. Alla hästar som levererats från Ottenby var i bra skick när de lämnade stuteriet, sa han till sitt försvar, ”vad som därefter vederfarits dem, kan icke förebrås mig”.
Skulle hans ord varit sanna skulle alltså alla de olika bolag och privatpersoner som levererade hästarna till landets olika regementen ha misskött just Ottenbyhästarna, och inga andra stuteriers hästar. Det påståendet föll på sin egen orimlighet.

De anställda i Ottenby vittnade om att Ridderstolpe ljög, t.ex kusken Erik Kjellin (tidningen Kalmar 18 juli 1896):

”att så vidt han kunde förstå den af depotchefen uppgjorda fodeeordning, hvilken vintern 1894—1896 tillämpats förefölle honom i hög grad olämplig, dels för att hästarne fått för mycken föda en gång om dagen, agen och nattetid allt för länge fått undvara föda; att den halm, som utströtts i boxarne på f.m. vanligen förtärts, så att hästarne fatt ligga på en af deras egna exkrementer uteslutande bildad bädd. hvilken när boxarne första gången under vintern eller på nyåret derifrån blifvit befriade, varit så hög att den nått till klubborna: att hästarne här igenom blifvit i hög grad smutsiga och fulla af ohyra, hvarförutom de under vintern varit sjuke och afmagrat i betänklig grad…”

Erik Kjellin berättade att betesmarken var dålig, och hästarna utfordrades sällan under sommaren. Dessutom var vattentillgången dålig. Hästarna törstade eftersom de aldrig leddes till brunnarna eller till dammen vid gården. Kjellin berättade att de anställda gjort annat arbete åt Ridderstolpe än de var anställda för, och som han gjorde sig rik på.

Soldater på besök hade hånat de vanvårdade hästarna, vittnade han. En häst, ”nr 190”, var orörlig pga svält, och så mager och knotig att soldaterna hängde sina kappor på benen som stack ut.

Dom föll i augusti. Tidningen för Vänersborgs stad rapporterade den 27 augusti att Ridderstolpe dömdes att betala 900 kronor för vårdslöshet, försummelse och oförstånd, och dvs för att ha misskött sitt ämbete.


Efter en debatt i ett år i media och riksdag, och efter rättegången, tvingades Ridderstolpe lämna Ottenby, 1896. Efter domen sparkades han.

”Ottenbyare”

För träskulptören Döderhultaren kom skandalen att betyda mycket. På vintern 1895 upprördes han som så många andra av djurplågeriet. Han gjorde små trästatyetter av hästarna som han sålde för 25 öre styck.

Det var just dessa träskulpturer av de magra hästarna som gjorde att han blev berömd. 13 år efter skandalen fick redaktören för tidningen Söndags-NisseHasse Zetterström (”Hasse Z”) en av de små skulpturerna i sin hand. Vid denna tid var konstnären endast känd lokalt, i Oskarshamn. Hasse Z beställde genast fler prover på Döderhultarens skulpturer för en utställning han skulle hålla. Denna utställning, Karikatyrutställningen i Stockholm 1909, gjorde Döderhultaren känd nationellt.

Ottenby

Ottenby nämns för första gången under medeltiden, och då som ett klosters egendom. När Gustav Vasa tar makten på 1520talet förstatligar han stora delar av kyrkans egendom, bland annat Ottenby, som blir kungsgård.

Det var från Ottenby kungens jaktmarker i Södra Öland sköttes och det var därifrån man utgick då man byggde Karl X Gustafs mur, för att underlätta jakten på ön.

Mot slutet av 1700talet arrenderade familjen Von Roxendorff Ottenby och anlade ett stuteri för hästar där. Under Carl Gustaf von Roxendorff och hans son Adolf hade verksamheten ett gott rykte. Stuteriet lades ner då staten övertog gården. 1831 återupptods stuteriverksamheten där i statens regi och pågick till 1893 då Ottenby återigen utarrenderades till en privatperson, Fredrik August Ridderstolpe (1842-1930). Han drev vidare stuteriet som en remontdepot som levererade avelshästar till försvaret. Vid tiden för skandalen fanns ca 200 hästar där.
Sen 1935 är Ottenby kungsgård ett statligt byggnadsminne. Gården ägs av staten och brukas av familjen Wiström.

 

 

En rundtur i Köpingsviks kyrkotorn

En rundtur i Köpingsviks kyrkotorn

Hur ser det ut i tornet på Köpingsviks kyrka? 2016 klättrade jag och den dåvarande kantorn Sigvard Carlsson upp i tornet och jag fick då se hur det ser ut där uppe, och njuta av den fantastiska utsikten.

Troligen har det funnits fyra kyrkor på den plats där Köpingsviks kyrka idag står. Först en gammal stavkyrka runt år 1000. Sen den medeltida kyrkan som revs 1805. Den ersattes av en slarvigt byggd kyrka som man var tvungna att riva 1953, med undantag av just tornet, som sparades åt eftervärlden. Den nya kyrkan invigdes 1955.

Johannes Haquini Rhezelius teckning från 1634 visar hur kyrkan såg ut en gång i tiden. På den tiden hette kyrkoherden Stephanus Jonae Lippius. Han blev pastor 1613 och var pastor i nästan  40 år i Köpingsvik, eller Köping, som det hette då. När han dog tog hans son över, Jonas Sephani Lippius. Stephanus, hade själv ärvt sitt ämbete från sin pappa  Jonas Gunnari Lincopensis som var pastor 1571 till 1611.
På den tiden gick pastorsämbetet ibland i arv.

Storklockan är gjuten 1622 av Bernet Bondeman och hänger i tornet än idag och ringer in till Gudtjänst, begravningar och dop. Den hängde även där när Rhezelius passerade förbi och tecknade av kyrkan. Den ser ni på bilden här nedan.

Och vad vore mer passande när man ser en gammal kyrkklocka än att minnas Edvard Perssons ord om klockorna i Gamla Stan?

Hör i kvällens strid hur klockorna ringa
från en svunnen tid en hälsning dem bringar.
Än lever gamla grändens poesi
dess harmoni dess melodi.
En sång dej hälsar när du kommer till världen
dess klang dej följer på den sista färden.

Underbara silverklara klockor
som gav mitt liv sin melodi

Klockor ni som ringt oss samman till strider.
Klockor som ringt till lyckliga tider.
En klang av vår historia ni bär
den klang är oss alla kär.
Den é för kungar och för tiggare lika
när jag bärs bort en gång ska ni ej svika.

Underbara silverklara klockor
som gav mitt liv sin melodi.

(Lyssna på sången här!)

 

Följ med på en liten rundtur i tornet 2016. Ursäkta kvalitén på bilderna, de togs med mobilkameran. Som ni kan se finns det en runsten inne i kyrkan som av nån anledning inte finns med i det lilla runmuseet. Den försökte de måla ungefär som man tror att runstenarna en gång målades.

Detta bildspel kräver JavaScript.